Anejlica

Det snabbaste sättet att sammanfatta den senaste tiden är
att jag älskar Tasmanien. Skulle kunna stanna här hur länge
som helst om det inte vore för att vi bara får vara här i 3 månader.

I 2.5 vecka har vi åkt runt nu. Vi har besökt 10 nationalparker, bestigit berg, beundrat
vattenfall & solnedgångar, spenderat 2 dagar på underbara Maria Island där kängurus,
wallabys och wombats skuttar omkring fritt bara meter ifrån en, blivit hänförda av de
vackraste gryningar, fått en guidad tur 130m under jorden genom den mest otroliga
grotta jag besökt, stått på 700meter höga klippavsatser och känt på riktig svindel,
vandrat på några av världens vackraste stränder och gått fler tracks än jag gjort
sammanlagt i hela mitt liv, och vad vi sett är så mycket bättre än jag någonsin
kunnat föreställa mig. Så efter 6 månader i Nya Zeeland, ovärderliga dagar på
vår egen paradisö i Fiji, och nu Tasmanien så måste jag fråga mig själv hur
mycket vackert man får lov att uppleva under sin livstid egentligen? För
jag vet inte hur något ska kunna toppa allt det som vi är med om nu.


Ja, jag tror faktiskt att det här kan vara den vackraste platsen på hela jorden!





Folk tjatar om att vi ska komma hem, och samtidigt som en del av mig inte vill något
annat så frågar jag mig hur det ens är möjligt ATT längta hem när man har det
såhär bra? För vi är väl medvetna om hur bra vi har det. Vi gör vad vi vill,
hur vi vill, när vi vill och vart vi vill... vi låter dagsformen avgöra om vi
vill klättra ett berg, vandra fem mil eller läsa en bok på en öde strand.


Spontaniteten är vår kompass och vore det möjligt skulle jag låta den styra hela livet.