Kan inte för mitt liv förstå vartifrån folk hittar motivation till att stå på samma
jobb år ut & år in. Har inte ens gått tre månader på mitt och jag håller på å gå
åt på riktigt! Spelar ingen roll att det är vacker utsikt, bra lön, sex minuters
bilväg hem, (mestadels) bra arbetskamrater och schysst mat, att jag har
friheten att göra lite som jag vill eller att varje dag ser annorlunda ut.
Det är tråkigt. Finns ingenting att se fram emot. Tog mig friheten
att unna mig sovmorgon imorse iaf så det blev "bara" 11h idag.
Är visserligen här för att jobba, men det vill sig liksom inte.

Längtar så grymt mycket till helgen! Efter att få komma bort, skratta, kunna
föra ett normalt samtal med något slags djup och mening i, smörja själen med
underbar musik, strosa runt på råa gator, titta på folk och dricka öl i mängder.


Låter som livet det där, härligt!
På något sätt tar jag mig framåt fast den delen av mitt liv som försvann gör
sig påmind varenda dag. Och det gör så jävla ont. Visste inte att det gick
att få en så djup svacka. Att man kan sakna nån så mycket. Hur många
nätter i rad det är möjligt att gråta sig själv till sömns. Allt bara föll
ihop. Och i hopp om att rädda en del av det som var, drog jag
istället med mig allt i fallet. Det var inget som klarade sig.

Jag tänker väldigt mycket. Kommer ibland till insikter jag inte hade innan. Om mig
själv mest. Jag ser allt bråte och en del av mig vill bygga upp allt exakt som det
var innan medan en annan del av mig säger att nu finns möjlighet att bygga
någonting ännu bättre. Större, stabilare, vackrare. Jag kan skapa precis
vad jag vill. Jag har visualiserat mig själv stark, säker, orädd för jag
trodde att jag var det. Den sköra och känslosamma blicken jag sett
i spegeln den senaste tiden är därför svår att vänja sig vid. Men jag
vet att det är mig jag ser, en del av mig jag inte velat se förut. Jag vet
även att jag den dan jag tar mig härifrån och kan se tillbaks på allt det här
kommer att ha växt och stå så mycket starkare än jag gjorde innan. Jag behöver
det här & det får göra ont, det får ta tid. Önskar att det inte var så tungt ibland bara.
Aldrig varit så opepp inför en konsert som jag var igår, ville bara sitta hemma och
dricka öl framför Idol. MEN, fan va bra det va!! Intresset för Dylan var sådär, det var
Knopfler vi ville se, och han levde upp till förväntningarna. Men, när Dylan så entrade
scenen, jävlar i mig säger jag bara, fan vad bra han va igår! Det var riktigt rivigt och
kunde inte sitta still en enda låt. Så det var över all förväntan, bättre än i somras
till och med. Så jag ångrar inte för en sekund att vi gick. Blev så jäkla glad!!

Liknande inlägg