Anejlica

På något sätt tar jag mig framåt fast den delen av mitt liv som försvann gör
sig påmind varenda dag. Och det gör så jävla ont. Visste inte att det gick
att få en så djup svacka. Att man kan sakna nån så mycket. Hur många
nätter i rad det är möjligt att gråta sig själv till sömns. Allt bara föll
ihop. Och i hopp om att rädda en del av det som var, drog jag
istället med mig allt i fallet. Det var inget som klarade sig.

Jag tänker väldigt mycket. Kommer ibland till insikter jag inte hade innan. Om mig
själv mest. Jag ser allt bråte och en del av mig vill bygga upp allt exakt som det
var innan medan en annan del av mig säger att nu finns möjlighet att bygga
någonting ännu bättre. Större, stabilare, vackrare. Jag kan skapa precis
vad jag vill. Jag har visualiserat mig själv stark, säker, orädd för jag
trodde att jag var det. Den sköra och känslosamma blicken jag sett
i spegeln den senaste tiden är därför svår att vänja sig vid. Men jag
vet att det är mig jag ser, en del av mig jag inte velat se förut. Jag vet
även att jag den dan jag tar mig härifrån och kan se tillbaks på allt det här
kommer att ha växt och stå så mycket starkare än jag gjorde innan. Jag behöver
det här & det får göra ont, det får ta tid. Önskar att det inte var så tungt ibland bara.