Efter att ha vinkat av dom andra på Managuas flygplats med en liten
tår i ögat så hoppade jag och Rickard in i en taxi som körde oss ända
till Granada för ynka 30 dollar. Där knatade vi runt i gassande sol på den
livfulla gatumarknaden, besökte stranden, tillbringade timmar i hängmattorna
på "The bearded monkey", tvättade och tog igen lite sömn. Efter 3 dagar
kramade jag honom hejdå för att leta min väg upp till Leon igen där jag
införskaffade lite nya prylar samt mötte upp Brando som anlände
med shuttlen från La Ceiba sent på kvällen för att resa tillsammans
med oss ett par veckor, och så sjukt mycket glädje det var att få se varann igen!
       
          
Trots att vi var ofantligt trötta efter mycket resande tog vi oss ändå upp tidigt
nästa morgon och åkte tillbaks till Granada. Ungefär 4 timmar tog det att komma
fram vilket gav oss gott om tid att chilla några timmar på hostlet, få ordning
på alla grejer samt bekanta oss med världens raraste par Zara och Darion
som kom att bli fina vänner till oss framöver då vi var på väg åt samma
håll. På eftermiddagen hoppade vi på färjan till Ometepe. Ön som
består av 2 vulkaner och tar 5 trötta timmar att ta sig till från Granada.
    
              
                 
4 nätter blev vi kvar där och det gav oss gott om tid att utforska ön ordentligt.
Första dan genom att hyra 2 motorcyklar vilket visade sig vara ett grymt bra drag.
        
                   
Ett måste på ön är att besöka "Ojo de agua", en mineralrik pool av 
vulkanvatten vilken svalkar som inget annat soliga dar som dom vi hade.
    
Något annat man inte bör missa är att gå upp till vattenfallet på södra delen
av ön. Att stå där under det 200m höga fallet och dricka det iskalla vattnet efter
vandringen dit var ett sånt där ögonblick jag kommer tänka tillbaks på många gånger.
       
Den tredje dan stod vi redo ute på den mörka gatan 4.30 på morgonen och väntade
på chickenbusen tillsammans med vår guide som skulle ta oss till toppen
av den mindre vulkanen. En betydligt mer krävande vandring än den
större men tanken på att få bada i en vulkankrater väl på toppen
avgjorde saken. Dessvärre råkade vi pricka in den första regniga
dagen på en månad så vi hade endast utsikt ca 2 av dom 7.5h det
tog att ta sig upp och ner igen. Jag frös dessutom så mycket väl på
toppen på grund av blåsten att det där med att bada kändes som
självmord i det redan iskalla vattnet. Brando, som dagen till ära
köpt nya skor i storlek för liten, hade dessutom så fruktansvärt
ont i fötterna på vägen nerför den leriga, hala, rotfyllda stigen att
det tog oss en mindre evighet att komma ner till värmen igen så jag
ångrar inte för en sekund att jag hoppade det. Men helt klart värt att
röra sig lite, se den vackra soluppgången med vulkanen i ryggen och
få se samt höra capuchinaporna vakna och leka i träden ovanför oss.
    
          
Vi avslutade vistelsen med att hyra cyklar och tillbringa en heldag på "Ojo De
Agua"
innan vi hoppade på färjan mot Rivas, som skulle ta
oss till platsen för vårt jul/nyårsfirande, men det är en helt annan historia..
    

16 timmar tog det att ta sig från Utila, korsa gränsen till Nicaragua &
vidare till Leon där vi stannade 2 nätter för att hinna återhämta oss
lite. Lagom för att hinna aklimatisera sig till den tryckande värmen,
gå runt centrum, besöka stranden, ta del av deras firande av jungfru
maria samt äta största pastaportionerna ever på en italiensk restaurang.
    
Sedan var det dags att packa ihop för att åka till Managuas flygplats där vi
med lätthet tog oss igenom säkerhetskontrollen utan minsta anmärkning,
trots att min väska nu väger dubbelt så mycket som dom sju kilo jag
startade med & egentligen inte borde gå som handbagage längre.
Dessutom innehåller den alldeles för mycket förbjudna vätskor...
     
1.5 timma senare landade vi på Big Corn Island där vi tog en taxi till
hamnen, betalade 6$ var, & precis hann med sista båten till Little
Corn Island. Värsta båtturen ever! Det blåste kraftigt och då vi åkte
emot vågorna följde flera sekunder i luften innan man crashlandade i
havet igen. Vi var helt mörbultade efter den 20 minuters färden och
kunde knappt gå väl i land för musklerna var helt slut och bara
skakade av ansträngningen, lyckligtvis fanns en stark hand som
kunde dra mig upp ur båten för annars hade jag nog suttit där än! 
    
            
Men vi kom fram och kände euforisk lycka där vi, efter att ha fått
ett rum på "The three brothers", satte oss ner på "Tranquilo",
beställde in öl och frossade i sjukt goda förrätter tills vi inte
orkade äta mer. Bruchettan där kan va nåt av det godaste
ever och det slank ner ett par såna under vistelsen. Fem
nätter spenderade vi på Little Corn, paradisön där det varken
finns trafik eller stress. Där man kan ligga i en hammock under
palmerna och lyssna på havet, ta en springtur längst öde strand-
remsor, äta kokosnötter, utforska djungeln, besöka olika stränder,
utmana lokalbefolkningen på biljard, frossa i kokosbröd, leka med
gatuhundarna, dricka världens kanske godaste piña colada på någon
av strandrestaurangerna eller vandra stigar man inte vet var dom leder.
    
                 
         
    
Jag hängde en del med locals på dagarna och fick därför flera privata
rundturer. Något jag är väldigt tacksam för då jag fick se många
platser jag garanterat missat annars. Som utkikstornet där
man hade vyer över hela ön, vindsurfingstranden, gården
där dom stolt visade mig varje steg av hur dom tillverkade
den mest ljuvligt luktande kokosolja jag någonsin stött på, 
jättespindelnätet vi krockade med off road i djungeln efter min
vän demonstrerat hur man lättast klättrar en palm, "landsbygden",
alla lokala barer och uteställen, undangömda bagerier och så vidare.
    
      
    
Jag gillade verkligen ön men kände att några dagar var enough. Hade
stora planer på att både snorkla samt dyka men cyklonsäsongen har
fortfarande ett fast grepp över den karibiska övärlden, dom flesta båtar
var inställda och vi hade förmodligen inte sett något ändå. På grund av
vädret ställde man även in alla båtar tillbaks till stora ön sista dagarna
så många missade sina flyg. När jag på lördag morgon så sprang rätt
in i en stor klunga turister som köade utanför "Tranquilo" & ryktet
om att en fiskebåt arrangerats som skulle bli den enda dom
kommande 4 dagarna nådde mig packade vi snabbt ihop,
fick tag på 5 av dom tillgängliga 100 biljetterna (ALLA på ön
ville med båten), checkade ut och satt redo nere i hamnen till
10.30 då båten skulle komma. Det visade sig bli en lång dag....
    
Allas blickar på ön var riktade mot havet, det var som om tiden
stod stilla. Folk slutade jobba, vissa stod med kikare och
spänningen gick att ta på. Där ute såg man meterhöga
vågor bråka i horisonten och mångas tankar var nog hos
dom ca 60 män vars fiskebåt sjönk två dagar innan.. vars
kroppar fortfarande flöt upp på olika platser och ett 15-tal ännu
fattades. Vid 16-tiden, efter att ha frossat i smör/vitlöksdränkt hummer
med Erika samt fördrivit tid ätandes brownie sundays på "Tranquilo",
anlände båten till mångas förvåning. Människor apploderade och av
klev likbleka, trötta och genomblöta turister som knappt gick att
prata med. Plötsligt började folk prata om hur det inte var värt att
riskera livet för att ta sig över och flera valde att vända om & checka
in i sina rum igen. Jag var redo att göra samma sak men när alla andra
klev på följde jag med ändå, trots att ännu mörkare moln närmade sig i hög fart.
    
      
    
Ska erkänna att jag var livrädd när vi lämnade hamnen och både grät och skakade
i hela kroppen där jag stod och kramade linorna längst bak i båten med
en svart sopsäck virad runt mig som jag fått av en kille på bryggan
när han klev av. Var övertygad om att vi skulle välta där ute och
det fanns varken flytvästar eller livbåtar ombord vilket bara
kändes så fel. Men det gick efter omständigheterna bra. Det
var psykiskt extremt krävande när vågorna kastade omkring oss
så mycket att jag tidvis stod i vatten upp till vaderna men vi hade
vinden i rätt riktning och den hjälpte oss över tillsammans med sol-
nedgången som visade sig från sin bästa sida. Kan nog inte beskriva
hur skönt det kändes att kliva i land och få känna sig säker igen.
     
        
Kommande 2 nätter klämde vi ihop oss i ett litet rum med 2 sängar
hos en äldre dam ett stenkast från havet. 24$/pp gick det lös på och
då ingick både frukost, middag bestående av färsk fisk/hummer/räkor
samt diverse alkohol och annan dryck. Typ likvärdigt med 3 öl på krogen
hemma, och då befann vi oss ändå på dyraste stället i hela Nicaragua..
Sista dagen hyrde vi en golfbil och körde runt precis hela ön och vi alla
gillade den blåsiga, men ack så vackra, Big Corn. Jag var nöjd när vi
la oss den sista natten men hade helt klart kunnat tänka mig att
stanna längre om vi inte haft en returbiljett tillbaks till fastlandet.
    
               
         
     

"The island sucks you in".. and yes, it certainly does. 3 dagar blev nästan 1 månad.
Planen var att dyka och sola men när det väl var dags att lämna hade jag hunnit
med mycket mer än så. Till exempel lyckats tappa alla mina pengar, förlorat
2 tröjor och en sko, blivit blåslagen över hela kroppen, tänt eld på mitt hår,
fått mina kläder duchade i öl, gått vilse i en tropisk storm 5 på morgonen
& tappat vår rumsnyckel i havet för att nämna några. Utila är livsfarligt.
Precis det slags ställe som dina föräldrar inte vill att du ska vara på,
& ändå så beroendeframkallande. Där man får vara ett fuck up och får
kärlek ändå. Jag har fått nya fina vänner som jag kanske aldrig kommer
träffa igen, och det värker i hjärtat bara av tanken men känns vackert ändå.
     
    
Jag har känt euforisk glädje och gripbar ångest, blivit uppäten av sandflies, ätit
grymt god mat, provat natt- samt vrakdyk för första gången, genomlidit
klibbig värme, isande storm och veckor av ösregn, blivit halvdränkt i
lera åkandes fyrhjuling med en livsfarlig local, krypit i klaustrofobiska
grottor, haft åtskiljiga skräckfilmskvällar, sovit bort hela dagar och festat
till soluppgången alldeles för många gånger. Hade vi inte fått strömavbrott
sista dan hade jag haft en ny tatuering också men guess it wasn't meant to be.
                   
    
      
                   
Och med det är det dags att lägga Utila i upplevelselådan, torka bort alla känslor
som rinner ner & fortsätta mot nästa karibiska ö. Henke reste vidare för några
veckor sedan så istället har vi nu teamat upp med Rickards kompis Jonas,
hans kanadensiska flickvän Jackie & hennes bff Erika. Vi är alla påtagligt
nedgångna efter Utila men siktar på att rycka upp oss kommande veckan.
     

Liknande inlägg