Henke har sagt att jag borde skriva ner allt som hänt mig på den här resan i hopp om att jag
ska slutar skrika, fläkta med armar och ben, gny, frossa och drömma mardrömmar varenda natt.
Inget jag kände nåt direkt behov av men nåt måste jag försöka göra åt sömnen då jag dom senaste
nätterna bitit ihop tänderna så hårt att det värker i dom hela nästa dag. Skulle kunna vara en orsak
till den konstanta huvudvärken. Råd mottages gärna! Däremot känner jag behovet av en Argentina-
sammanfattning nu när jag lämnar landet. Hur funkar allt här borta? Ibland inte alls vad jag förstått..
     
 Här kan man till exempel vakna upp en morgon, ta sin vanliga promenad till bussen & väl där få veta
att biljettpriset höjts med 300% eller att man numera endast får ta ut 200:- om dagen i bankomaten, helt
utan förvarning. Inte konstigt det är så mycket protester överallt. Oavsett i vilken del av landet man är
springer det omkring herrelösa hundar, i städerna överallt (där man gör bäst i att hålla ögonen på
backen när man går) och i öde bergsbyar hänger dom vid busstationen i hopp om att få någon
turists halvätna mackrest, fattar inte vad alla hundar kommer ifrån. Service-minded är ett
främmande begrepp. Ingen gör sig någon ansträngning att försöka le eller brådskar att hjälpa
dig när du kommer fram till kassan i matbutiken efter att redan väntat en halvtimma i kön på att
dom två personerna framför dig ska lyckas ta sig igenom, det kan vara roligare att stå och skratta
med kollegan 2 minuter först, chatta på facebook eller lösa korsord (jag är fullt seriös) och när du
väl får hjälp, för guds skull, betala inte med kort! Har aldrig sett på maken till långsammare system
alltså.. först det obligatoriska kvittobytet, sen kortet, just sen var det ju leg och bonuskort också,
därefter ska det skrivas papper, väntas en minut på 45 centimeterskvittot, skrivas mer papper..
hjärnblödningsvarning på kortbetalning alltså, och på matbutiker i stort för den delen.
     
Tänk på att andas för dåligt tålamod är inget som kommer vara till din fördel i det
här landet. Är det nåt du med säkerhet kommer att få göra så är det vänta.. och vänta..
på att vänner ska dyka upp den tiden som sagts, på att något ska avgå i tid, på att kunna gå
vidare efter att redan försökt säga hejdå 14 gånger eller på att få hjälp. Det tar den tid det tar
och ingen utom du kommer förmodligen att ha ett problem med det för det är så det funkar här.
Gå heller inte ut i tätbefolkat område vid dåligt humör för finns det något som kan få bägaren att
rinna över när du redad kokar i vansinne är det det obligatoriska droppandet av vatten som dimper
ner i huvudet på dig vart du än går, har fått mig att stanna för djupandning mer än en gång vill jag lova.
            
Och när vi ändå halkade in på aircondition.. planerar du att åka långa resor med buss så glöm för allt i
världen inte att packa med varma kläder, mössa och filt/handduk för dom kommer försöka frysa ner
dig, ac tar man på största allvar och har man en i bussen så ska man fasen använda den till max också.
     
Sist, men inte minst (och det här lärde jag mig den hårda vägen), som ensam tjej.. räkna med att bli
behandlad som ett objekt, för vissa en trofé (vissa killar jag pratat med verkar nämligen istället
för att gå på gym ha som sport att få i säng så många olika nationaliteter som möjligt innan
dom dör), och du kommer ha stora problem att hitta någon av motsatt kön som bara vill vara
din vän, om personen i fråga inte är homosexuell vill säga, för gay-killarna är verkligen som en
skänk från ovan. Är du singel så räkna med att killar räknar dig som "sin" efter hola typ. Ett nej
har du inget för utan det är till att vara ordentligt ignorant och otrevlig för att dom ska fatta, le inte,
titta inte & lyssna inte, bara gå så ledsnar dom förhoppningsvis tids nog. Är du inte singel (eller säger
att du inte är det iaf), samma sak bara mer tjat om att ”ingen behöver veta, det kan va vår hemlighet”
osv. Noll respekt. Det enda jag faktiskt provat som chockerande nog fungerade var när jag sa till 2
killar som raggade på mig & Beth att vi var lesbiska, aldrig sett några lämna en ifred så fort. Tips!
     
Nu generaliserar jag, allt och massor, men det är så jag till största del kommer att komma ihåg det.
Men ja, det finns ju så mycket underbart också. Människor först och främst.. så mycket fina hjärtan
som dyker upp från ingenstans för att hjälpa när dom ser att man har problem, inte hittar vägen eller
oroar sig för att man ska råka illa ut. Som har tålamod att försöka förklara fast man inget förstår,
hoppar av bussen bara för att man ska hamna rätt eller ber en gå över på andra sidan av gatan istället
så man inte ska bli rånad. Tårögd blir jag när jag tänker på det. Det finns även mat, vin, glass & choklad
i världsklass, shopping till vansinne, på tok för billiga drinkar, vita sandstränder, höga berg, turkosa
sjöar & glaciärer. Samt min kärlek Buenos Aires såklart, dock svårt att tro att jag nånsin kommer
åka tillbaka dit igen. Inte ens 3 månader i landet men så mycket jag lärt mig under min tid här..
     
En tjej från Israel som vi delade rum med i El Chalten var så avundsjuk när vi skulle åka vidare till
Bariloche för här skulle det nämligen förutom schysst hiking & Argentinas bästa kött finnas choklad
i världsklass. Och jag är mer än villig att hålla med, chokladen är to die for!!! (and I should know!) Att
ens sällskap då kan kläcka ur sig "nä, det här är ingen choklad i min smak" vittnar alltså bara om att
personen i fråga inte har nån smak när det kommer till choklad. Oxfilen på El Boliche de Alberto
däremot, där köttet var så mört att, ja?, vet inte ens hur man beskriver det då jag inte ätit oxfile sen
jag var tonåring, där har han garanterat ljusår mer erfarenhet än mig att göra en expertbedömning.
     
Men till något annat. Som sagt var ju anledningen att vi kom hit mitt stundande muntliga slutprov i
Spanska 1 som skulle gå av stapeln igår. Var så nervös att jag höll på att smälla av och timmarna
bara rann iväg till det var dags att koppla upp sig på examinationssidan, bara för att då få reda på
att jag missat tiden med 1 timma! Måste ha fått en blackout för jag var 100 procent säker på att
tidsskillnaden mellan Sverige och Argentina var 3 timmar men insåg först för 5 minuter sen, 1.5
DYGN senare att jag ju egentligen vet att det är 4 timmar. Snacka om att vara stressad. Pinsamt.
Fått en ny tid nästa vecka iallafall. Istället blev det en mindre bergsbestigning på eftermiddagen,
duktigt jobbigt men helt klart värt vandringen väl uppe, förstår varför folk gillar det här stället.
I morgon ska vi se om vi kan ta oss över till Chile. Känner mig ganska klar med Argentina.
Måndag morgon. Vädret är perfekt. Det är soligt och blåser nästan ingenting i byn. Vi har
fått höra att det är sista fina dagen innan regnet kommer så vill man vandra gör man det idag.
         
Hon som vaknar med den numera obligatoriska febern och tryckande huvudvärken har dragit på sig
en förkylning mitt i allt som redan var och halsen vädjar om att jag ska hålla mig inne. Men det går
ju inte. Så när Ipren gjort vad han kan mot huvudet ger vi oss iväg på en tänkt 8-timmars vandring.
Hjärtat slår i hela bröstet och jag flåsar som om vi vore på 4000 meters höjd fast vi kommit typ 50
meter upp. Halsen river hela tiden och jag tänker att fan va dumt, det är ju då man absolut inte ska
anstränga sig. Men vi tar oss till utkiksplatsen över Fitz Roy, känner att klättra upp till nån glaciär inte
är det bästa valet längre och viker av på en annan väg för att ta sikte på en sjö två timmar bort istället.
          
          
Vi lyckas dock gå fel och efter ett tag bestämmer vi oss för att gå hem istället. Förmodligen lika bra..
          
Hade inte haft något emot att stanna ett tag till där nere men då bussarna därifrån bara går varannan
dag, jag inte är frisk nog att göra några fler vandringar samt har mitt muntliga prov i morgon vilket
kräver internetuppkoppling, var det bara att ge upp och åka vidare. Sitta på en buss 26h
kändes inge vidare alls utan var mer sugen på att ta flyget till Buenos Aires men
plötsligt stod jag där med 2 bussbiljetter i handen ändå. Hur det kan bli.

Liknande inlägg