Anejlica

Måndag morgon. Vädret är perfekt. Det är soligt och blåser nästan ingenting i byn. Vi har
fått höra att det är sista fina dagen innan regnet kommer så vill man vandra gör man det idag.

Hon som vaknar med den numera obligatoriska febern och tryckande huvudvärken har dragit på sig

en förkylning mitt i allt som redan var och halsen vädjar om att jag ska hålla mig inne. Men det går

ju inte. Så när Ipren gjort vad han kan mot huvudet ger vi oss iväg på en tänkt 8-timmars vandring.

Hjärtat slår i hela bröstet och jag flåsar som om vi vore på 4000 meters höjd fast vi kommit typ 50

meter upp. Halsen river hela tiden och jag tänker att fan va dumt, det är ju då man absolut inte ska

anstränga sig. Men vi tar oss till utkiksplatsen över Fitz Roy, känner att klättra upp till nån glaciär inte

är det bästa valet längre och viker av på en annan väg för att ta sikte på en sjö två timmar bort istället.

Vi lyckas dock gå fel och efter ett tag bestämmer vi oss för att gå hem istället. Förmodligen lika bra..

Hade inte haft något emot att stanna ett tag till där nere men då bussarna därifrån bara går varannan

dag, jag inte är frisk nog att göra några fler vandringar samt har mitt muntliga prov i morgon vilket

kräver internetuppkoppling, var det bara att ge upp och åka vidare. Sitta på en buss 26h

kändes inge vidare alls utan var mer sugen på att ta flyget till Buenos Aires men

plötsligt stod jag där med 2 bussbiljetter i handen ändå. Hur det kan bli.