Känns som evigheter sen, kanske för att vi spenderat största delen av tiden sen sist
på ett dussintals bussar på gropiga, eller rent utsagt katastrofala, vägar som långsamt
snirklat sig fram längst landets bergiga landskap. Vi började efter en natt i Rio Dulce.
     
Hoppade nämligen allt vad båtturer och karibiska kusten heter och for istället vidare till
El Rancho. Byns enda hotell kändes dock inte helt prisvärt och stans två gator hade vi
redan sett varför vi hoppade på nästa buss norrut. Vi klev av i ett mörkt Cobàn där vi
efter ett meningslöst letande efter (det nedlagda fick vi sedan veta) hostlet "Casa
Blanca" tog in på nåt alternativt ställe vars rum bestod av endast 3 sängar med
plastmadrasser, lakan & varsin filt, ett fönster som inte gick att stänga och en
lampa utan lampskärm. Ungefär som vanligt minus eluttag. 90q totalt. Eftersom
Rickard 98% av gångerna vägrar gå utomhus när det är mörkt och helst bara äter
hamburgare eller snickers gick jag & Henke iväg till en litet fik nära torget för att
köpa mat. Vi är helt ärligt skitkassa när det kommer till matintaget men två ggr om
dan brukar vi försöka åtminstone. Det är ju alltid nån buss som precis går eller annat
som kommer i vägen. Morgonen efter fortsatte vi dom resterande 2.5h till Lanquín.
     
Framme trodde vi som bara åkt hit för att simma i poolerna vid Semuc Champey,
men det skulle visa sig ta ytterligare 1 dag. Bussförbindelserna dit var nämligen i
snålaste laget och ungefär samtidigt som vi fick det bekräftat började regnet ösa
ner igen. Vi drog oss tillbaks på hotellet istället och inväntade morgondagen.
     
Ungefär 45 minuter tog det att ta sig sista milen. Vi stod upp tillsammans med
4st andra på ett litet bilflak och höll i oss för kung & fosterland. Vilken jävla väg
alltså! Stod bara och väntade på att vi skulle välta eller på att dom 2 pensionärerna
som var så utmattade att svetten blötte ner hela flaket och armarna skakade skulle
förlora greppet och ramla in i min nacke. Men det gick bra. Vi åt en snabb frukost
beståendes av bönor och ris. Rickard som i det längsta försöker vägra bönor (inte
helt lätt) köpte två mandariner istället som troligtvis var ansvariga för resans 1:a
magproblem, men det är en helt annan historia. Vi kom fram till poolerna innan
dom obligatoriska turistlassen anlände och var därför nästan helt själva på plats.
          
     
Väldigt fint beläget och det svalkade skönt men småfiskarna som var och bet/
nafsade på en överallt var lite obehagliga så jag klev upp ganska snabbt igen.
     
Istället gick vi vidare till utkiksplatsen som låg en bra bit upp på berget.
     
Därefter väntade vi närmare 3 långa timmar på vår buss som lovat att dyka
upp men såklart inte gjorde det. Vi körde nämligen förbi chauffören som tog
det lugnt i en liten by halvvägs tillbaks till Lanquín sen efter att jag gått till
ett hostel och bett om att dom skulle skjutsa oss. Orkade inte gå en mil.
     
Sa jag hostel förresten? För om jag inte minns fel marknadsfördes dom
som en ECO-resort. Jävligt eco att dumpa sopor utanför bergskanten isf, INTE.
          
Lyckades inte få några kort på deras sop-backe tyvärr för hade inte kunnat hålla
mig kvar på flaket med bara 1 hand men hela bergskanten var vit av plast och
skräp. Hundar sprang omkring och rotade efter mat och det var ingen tvekan
om att det här pågått en längre tid. Inte är det den enda bergssluttningen här
täckt av sopor heller. Jag blir inte förvånad längre, alla u-länder är likadana
men jag blir ändå lika upprörd varenda gång. Att det inte går att åka 2m utan
det ligger skräp utmed vägen eller kunna genomleva en busstur utan att folk
slänger ut saker från fönstret är ju bara så tragiskt. Det finns liksom inte
genetiskt inprogrammerat i min kropp. Här bara pissar man på naturen
utan att ens tänka efter. Men nu orkar jag inte skriva nåt mer om det.
     
Vi kom tillbaks till Lanquín och hann med sista bussen till Cobán
där vi fick lov att spendera ännu en natt. Morgonen efter fortsatte resan
mot Uspantán. Vägen dit ska inte bara va en av landets finaste, utan även
en av dom farligare pga det faktum att vägen rasar bort under regnperiod. En
timma in stannade därför bussen helt tvärt. Alla var tvugna att hoppa av. Vi blev
beordrade att skynda oss ut i regnet och springa några hundra meter längst vägen
som nu endast bestod av lera, stup till vänster och bergsvägg till höger där det hela
tiden ramlade stora stenblock. Önskade i det ögonblicket att jag haft en Go Pro för
det var ganska surrealistiskt. Om det var vackert har jag ingen aning om för dimman
låg så tät det här morgonen att man inte såg nånting. Efter ytterligare 2-3 bussbyten
kom vi iallafall fram till Chichicastenango & checkade in på ett hotell med utsikt
över kyrkogården strax innan mörkret la sig igen. Sen lunch & hett te på marknads-
stråket fick sedan avrunda dagen. Vi har nu kommit in i dom kallare delarna av
landet, där man sover med kläder och extra filtar på natten för att inte frysa.
     
Chichicastenango är känt för sina söndagsmarknader så det var ju passande
att det var söndag när vi vaknade. En stor fruktsallad för 5q fick gå som frukost.
     
                          
Och sen var det att åter spendera halva dagen på buss. Men nu är vi äntligen här!
     
Quetzaltenango, aka Xela. Här blir vi kvar ett tag för imorrn flyttar jag nämligen
in hos en familj här för att förbättra mina språkkunskaper. Dom andra kommer
bo på skolan där jag ska plugga på förmiddagarna. Väldigt intressant ska det
bli. Är lite smånervös visserligen men det är väl som vanligt när det dyker
upp nåt nytt och man inte riktigt vet vad man ska ha för förväntningar.
     
Vårt nästa stopp blev ca 2 timmar söderut. En liten resort i skogen strax utanför Poptún.
Där kunde man chilla med en bok i hängmattan, kika på kolibries samtidigt som man
åt något från det egna bageriet, signa upp sig på någon av alla tours, gå på vandringar
eller till den närliggande poolen tex, även om det inte riktigt va högsäsong för den nu.
           
     
 Andra morgonen hade jag bokat in oss på en två timmars ridtur. Efter att vår gitarr-
spelande roomie Miko (som jag och Rickard kom överens om såg ut som en
blandning av spindelmannen-Tobey Maguire/John Mayer) informerat
oss om alla fästingar i området drog sig dock Rickard ur ganska
snabbt och gick och duchade istället, så det blev jag, Henke och guiden.
     
Turen var okej med tanke på att den kostade mindre än hundra svenska
kronor men tror inte jag skulle göra om den. Började bra dock. Vi red
först upp på ett litet berg med utsikt över hela regionen, vilket var trevligt.
     
         
Men sen följde 1 timma på lerig, översvämmad skogsstig. Inte mindre än sex
fästingar föste jag bort från skorna under tiden. Väldigt ocharmigt. Tror det
hade varit bättre att helt skippa 2:a delen såhär under regnperiod då man
inte fick ut något av den. Men får boka in en till ridtur nån annanstans sen.
     
         
Sista dagen var väldigt lugn. Henke låg i hängmattan hela förmiddagen för
att vila sin spindelbitna fot som svällt så till den grad att han knappt kunde
gå. Rickard försökte få mottagning på internet med varierat resultat och jag
spöade Miko på pingis 2 gånger innan ett australienskt par, Steve och Sarah,
dök upp från ingenstans för att äta lunch. Vi bjöd in dom att sitta hos oss och
inom loppet av några minuter hade dom erbjudit oss skjuts vidare till Rio Dulce
då vi var påväg åt samma håll. Så vi hoppade in i baksätet på en gammal Subaru
med tydliga spår av glassplitter (igen, lämna aldrig saker i bilen) och for vidare.
     
Någon sömn var inte att tala om. Som alltid låg jag istället och kliade mig själv
och såg bedbugs ligga och lurpassa under madrassen. Inbillning eller inte är
det en vidrig efterleva som dök upp efter månaderna i SA. En psykolog som
jag bad om hjälp i frågan sa att det enda som hjälper är tid och miljöer där
jag inte kan bli utsatt för sånt. Kroppsminnet funkar tydligen så, med andra
ord kommer det va såhär minst ett par månader till. Usch! Några minuter efter
03.00 igår natt stod vi iallafall redo utanför hostlet tillsammans med några andra,
nattens hellregn hade övergått till dugg. Minibussen var inte föga förvånat sen, men
den kom iallafall. När vi kom fram till Tikal var det fortfarande kolsvart ute. Sög halvt
vaken i mig en kaffe innan jag tände pannlampan och började gå. Vi var en grupp
på 16 personer av varierande åldrar och nationaliteter som, från toppen av en
gammal mayapyramid, bestämt oss för att höra ljudet av en regnskog som
vaknar i tidig gryning just den här morgonen. Dvs skrikande apor och 100-tals
olika fåglar som med sina unika läten välkomnar den nya dagen i trädtopparna.
     
I Tikal blir lätena av alla djur under soluppgången näst högst i hela världen,
man använde därför inspelningar därifrån till bland annat "Jurassic Park"
för att göra filmen levande. Vi såg aldrig solen resa sig, regnmolnen var
för täta för att ens se konturerna av den. Men vi såg hur den enorma
ytan regnskog bredde ut sig mer och mer, blev grön istället för svart
och kunde urskilja flera pyramider som sträckte sig mot himlen innan
dimman drog över helt och begränsade sikten till endast ett tiotal meter.
     
Efter jag mycket snäll sagt till dom respektlösa, kedjerökande, konstant
pratande personerna i gruppen (som inte brydde sig om att vi befann
oss på en helig plats) att: "Excuse me, but could you guys please
show some respect and be quiet? We came here to listen to the
jungle, not to you guys talking......thank you!" (ok, jag var ganska
syrlig när jag sa det) så gick det faktiskt att njuta några minuter av
ögonblicket och tränga undan känslan att vilja putta dom över kanten.
Men lyckan var kortvarig, för gubben som mötte min blick med "vem
fan tror du att du är att säga till mig att vara tyst!" var ju tvungen att
bete sig som en efterbliven. Fattar inte hur det kommer sig att man
alltid hamnar bland såna? Han var tydligen inte där för att uppleva
ett unikt ögonblick utan för att förpesta alla andras. Så jävla onödigt..
     
Hon i sällskapet som inte orkade gå 100m utan vila vet jag heller inte
vad hon gjorde där. Hon gick inte upp i pyramiden, under vår "free
time" satt hon på en bänk & varje gång guiden pratade gick hon
iväg och ställde sig utom hörhåll. Kanske tog hon illa upp när han
efter 5:e gången vi väntat på henne och började få lite bråttom till sol-
uppgången sa att: "this is a sunrise tour, not a sunset tour!" när gnället
om att vi gick fort ökade. Egentligen gick vi så löjligt sakta att vi flera ggr
kom på oss själva med hamna framför guiden. Men alla har ju olika tempo.
     
Och eftersom vi var på tour följde en blöt, obligatorisk rundtur av området
bland övriga tempel/pyramider, stenar, träd och bostäder innan vi avslutade
med lunch tillsammans med 3 tjejer från Sidney och sedan åkte tillbaks till stan.
     
Bra dag ändå. Och efter nästan två månaders solsken, vad gör väl en lördag i
duggregn? Att det första jag gjorde på resan var att glömma regnjackan i
New York har inte direkt gjort något, mer plats i väskan. Min billiga "The
North Face"-kopia från jack-gatan i Hanoi har visserligen tjänat mig bra, och
kommer sakna den, men tror det är hög tid för mig att köpa ett paraply istället.

Liknande inlägg