Det har blivit hög tid att skriva färdigt det här kapitlet. And today's the day!
Dom sista månaderna i Nicaragua tog mig med på en minst sagt intensiv, omtumlande och
känslomässig ride i min dåvarande tivolivärld, och det har tagit ett tag att smälta allt det
som faktiskt hände där. Där nya nivåer av lyckorus brottades med lögner, falskhet och
ångest så plågsam att det tidvis kändes omöjligt att finnas till. Under perioden när allt
var som mörkast var en persons ovillkorliga kärlek anledningen till att jag klev upp
på mornarna, orkade andas, stå upprätt och sen skratta tills hela kroppen gjorde ont!
Utan henne hade jag gått under där och då. Hon är numera en självklar del av mitt liv. Så
TACK Frida, för att du efter crachen varsamt pusslade bitarna på plats, fick mig att skratta
genom tårarna & höll om mig när natten kom. Jag glömmer aldrig hur du fanns där för mig!<3
Men tillbaks till sista delen av Nicaragua.. efter ett par månader i San Juan Del Sur
kunde vi rutinen.. pubcrawlen på söndagar, dom långa heta dagarna på Maderas eller
tillflykten till poolen på Pacha när shuttlen inte gick, dom jämna skurarna av beer pong-
tävlingar, Naked Tiger-gatherings, skumma rumskamrater som kom och gick, dieten beståendes
av burritos, pizzaslicer, toñas och flor de caña, och mina och Brandos ”Ridicoulusness”-kvällar
i nya lägenheten. Människor strömmade in & ut med ett jämnt flöde och efter några månader
kände vi att vi behövde komma bort och bestämde oss för att ge oss iväg på en liten tripp.
Dagen efter klev vi på ”RIVA RIVA RIVA RIVA RIIIIIIIIIIIVAAAAAS”-bussen därifrån
och efter ett par timmars resande befann vi oss återigen i Leon där vi efter en vilsen
taxitur checkade in på ”Hostel El Albergue”. Lyckades, inte föga förvånande, hamna i
ett rum med bedbugs så blev inte mycket sömn men tog oss ändå iväg tidigt morgonen
efter för att prova sandboarding nerför vulkanen ”Cerro Negro”. Men… istället för att boka in
oss på en Bigfoot-tour som alla andra bestämde vi oss för att ta oss dit och åka på egen hand
efter tipset att det skulle vara både enkelt och mycket mer ekonomiskt. Dessvärre lyckades vi
hamna hos ännu en typisk jag-har-egentligen-inte-den-blekaste-om-vart-det-ligger-men-säger-
att-jag-vet-ändå-för-att-du-ska-åka-med-mig-chaufför! En 20-minuters körning dit tog därför
istället närmare 2 timmar på sandiga vägar genom öde landskap och torra buskar. Efter
att chauffören kört fast en 4e gång gav han frivilligt upp ratten till Brando och satte sig
baksätet. Vi fortsatte mellan snåriga vägar och upp & ner för kullar i den täta terrängen
i hopp om att till slut hamna rätt. Över stora stenbumlingar med buskar och trädstammar
rivandes längst plåten. När vi väl kom fram till vulkanen bultade det högt från ena bakhjulet
och jag undrade för mig själv om chauffören någonsin skulle hitta sin väg ut genom labyrinten
vi precis tagit oss igenom. Men vi önskade honom lycka till, betalade dubbelt vad vi kommit
överens om och började sedan gå över sanddynorna. Vi insåg snart att vi hade hamnat på
fel sida om vulkanen.. solen stod som högst på himlen och brände en mur av hetta i den
tung-gådda sanden. Vattnet tog slut redan dom första minutrarna och vi var därför helt
uttorkade när vi över en timma senare till slut nådde andra sidan och hittade det lilla
turisthuset som hyrde ut både brädor och hade en liten restaurang där vi tog igen
oss närmare en timma med mat och dryck innan vi orkade ge oss ut i hettan igen.
Vi fick göra sällskap med ett medelålders par från USA och tillsammans klättrade vi
uppför vulkanen till doften av het svavel & vacker natur runtomkring oss. Väl uppe
blåste det kraftigt och vi var snabba att göra oss i ordning och racea ner. Brando
försvann i en blinkning medan jag kämpade för att få någon slags fart överhuvud
taget. När jag väl började röra mig nerför med vassa vulkanstenar piskandes i
ansiktet vad jag dock glad att det inte gick fortare och förstod skadorna jag
sett på andra som gjort samma sak och inte lyckats hålla en rak kurs.
Morgonen efter började vi med att besöka katedralen nere i centrum.Vi
hade hela stället för oss själva konstigt nog, och det var såå härligt där uppe!
Sen tog vi sikte mot Bluefields. För att göra en lång historia kort tog vi oss
till Managua där det visade sig att den enda bussen som avgick den här dagen
endast kunde ta oss halva vägen dit så vi hamnade i Juigalpa varpå vi helt enkelt
inte orkade leta någonstans att sova eller vänta till sent på kvällen på nästa buss så
vi tog en taxi dom sista timmarna. Inte alls det billigaste sättet men oj vad skönt det är
att ta den lätta vägen ibland. Vi anlände i El Rama sent på kvällen och checkade in på
vad som verkade vara ställets enda guesthouse. Det var hett och kvavt, inga fönster, en
trött liten fläkt, vattnet fungerade inte och sängen var övertäckt med en skyddsplast.
För mig spelar det egentligen inte så stor roll hur jag bor så länge det är rent men
Brando är lite mer av en finsmakare så det slutade med att vi tog våra grejer
och betalade för ett nytt rum med riktig ac på ” Hotel Costa Verde” en
timma senare. Bra drag för båten vi planerade att åka med morgonen efter
avgick visst bara två gånger i veckan så vi blev kvar i El Rama några dagar.
Hur som. Vi köpte biljetter för att ta oss till Corn Island med ett lastfartyg,
resan skulle ta ungefär ett dygn så vi la beslag på en ledig bädd och svalde
varsitt sömnpiller för att snabba på processen och stänga ute alla människor.
Tidigt nästa morgon hade vi gjort ett stopp i Bluefields för att lasta varor. Jag
hade vid det här laget varit förstoppad i över 2 veckor och mådde så dåligt att jag
började kräkas över relingen. Det kändes som tarmarna skulle spricka och Brando
mer eller mindre tvingade mig att gå i land för att uppsöka ett sjukhus. I timmar satt
jag och väntade på min tur medan jag med jämna mellanrum sprang ut ur väntrummet
eller in på toaletten för att kräkas. När jag precis lyckats somnat till i ett hörn ropade dom
äntligen upp mitt namn och jag fick träffa en läkare. Han gav mig vätskeersättning och olika
laxerande piller vilket jag redan provat flera gånger, utan resultat, men precis när jag skulle
resa mig och gå dök Brando upp efter att ha hämtat alla våra saker från båten och hittat
ett bra hotell att spendera natten på. Han övertalar läkaren att det vore bättre om han
skickar med oss 2 sprutor med lavemang och tillsammans går dom iväg för att han
ska få lära sig hur man använder dom varpå vi åker till hotellet. Och vad ska jag
säga.. ultimat är inte att ligga naken med baken i vädret medan killen man endast
dejtat några månader och inte ens vågat fisa inför sprutar in lavemang i kroppen på en.
5 minuter fick jag ligga i den positionen och försöka intala mig själv att jag hade någon
stolthet kvar varpå jag låste in mig på toaletten innan det var dags för rond 2. Också ett
sätt att bonda på I guess för hade inte många spärrar kvar efter den upplevelsen. Och
efter en intensiv natt ändrade vi planerna och tog en speenboat norrut till Pearl
Lagoon istället för vi ville inte vänta flera dagar på nästa fartyg till öarna.
Och i Pearl Lagoon blev vi kvar ett par dagar. Blev redan efter en timmas
vandring i området introducerade för en local vid namn Wilson. Han tillhörde
Miskitofolket och bjöd in hos att träffa hela hans familj, äta lunch och middag
(hos dom är det normalt att äta sköldpaddor, något som känns både främmande
och fel för en annan samtidigt som man inte vill vara disrespectful, en svår balansgång
ibland) och visade oss runt. Vi gick vidare till en kvinna i byn där vi drack kalla toñas på
verandan och kastade boll med några av barnen samtidigt som vandrande skelett i form
av hundar haltade förbi. Senare på dagen paddlade vi tillsammans med Wilsons bror
iväg för att få en privat djungeltur. Vi fick se deras sockerrörs-odling, drack kokosnötter
och gick förbi en kolloni med vrålapor för att nämna en del, och det var bara så häftigt!
Det var lite turer fram och tillbaks under vår vistelse, dom hade lovat att ta med oss ut
till Pearl Keys till en bråkdel vad vi skulle få betala om vi vände oss till en guide och
i början lät det ju bra men det blev bara mer och mer tjorv med allt från papper som
behövdes betalas för till antalet personer som var involverade och jag bara kände
att vi blev lurade på pengar, vilket vi också blev i slutändan. Men vi tog oss iväg
efter mycket om och men i alla fall. Stannade dock bara en natt på vår privata
ö istället för flera då ingen av oss mådde topp och det blåste för mycket
för att kunna dyka. Men det var ännu en erfarenhet att ta med sig hem.
I gryningen dagen därpå hoppade vi på bussen till Managua där vi
blev tvungna att övernatta innan resan fortsatte till vulkansjön Laguna
De Apoyo. Vi hyrde en mysig stuga nära vattnet och bara tog det lugnt i 2 dagar.
Sen åkte vi tillbaks till SJ. Min kropp mådde inte alls bra efter förstoppningen
och jag hade fruktansvärda svidande magkramper mixat med feber och
smärta i varenda led samtidigt som jag var tvungen att springa på
toaletten hela tiden. Läkarna sa att jag hade fått en maginfektion så
det blev ännu en antibiotikakur. Och där nånstans insåg jag att det var
dags att åka hem och bokade en biljett några dagar senare. Så sista tiden blev
hyfsat lugn, vi spenderade mycket tid hemma eller i havet på varsin bodyboard
förutom sista natten som tillbringades på ett fint hotell. Morgonen efter tog
vi en långpromenad längst hela strandlängan i SJ tillsammans med Will.
Och jag kommer ihåg exakt hur det kändes.. det var som en klar dröm,
hela kroppen var extremt lycklig och hettan påtaglig där vi gick runt med
känslorna flödande överallt samtidigt som det kändes helt overkligt & sorgligt
att behöva åka därifrån. Fattade det egentligen inte förrän taxin kom och vi var
tvungna att säga hejdå på riktigt, ovetandes om vi någonsin skulle ses igen.
Och det gjorde så ont ont att tårarna rann av sig själva samtidigt som jag
inte kunde sluta le åt lyckan att ha hittat någon som fick mig att känna så.
Det fanns så mycket kärlek där nere och något jag lärde mig den hårda vägen
var att när man springer på något som tar andan ur en, då gör man som hjärtat
säger och härdar ut tills man når andra sidan, tills havet blivit stilla och fåglarna
hörs igen, och klarar man det då finns det inget som håller en tillbaks mer.
Och det är vad som fanns inuti när jag med ett leende på läpparna och
tårarna okontrollerat rinnandes nerför mina kinder lämnade Nicaragua
och åkte hem. Jag grät inte av sorg utan av saknad, kärlek och nya insikter.
Av det som kom ur det mörka och gjorde att jag inte bara tänker, utan känner på
ett annat sätt. CA var inte nådig mot mig vissa stunder, men tack för att du lärde mig det!
