Och så vandrade vi längst "Khao San Road". Bland klädförsäljare, matvagnar,
tuktuks, tatueringsstudios, shabbiga hotell, smutsiga katter och tour officies
till förbannelse. Där det finns ett 7 eleven inom synhåll oavsett var du befinner
dig och det säljs friterade jättespindlar & skorpioner som kvälls-snacks. Vi
spenderade dagarna med att strosa runt i närområdet, äta pad thai, njuta av
takpoolen på Steve & Vic´s hotell samt med att unna oss gudomliga massager.
      
Dom valde att stanna ytterligare ett par dagar medan vi hoppade på nattbussen
som förde oss tillbaks mot Koh Phangan. Efter ett antal bussar, shuttles och,
såklart, färjeturen över nådde vi utmattade ön inte mindre än 17h senare,
hyrde en vespa och checkade in på "BS´s bungalows" i två veckor. Det var
så skönt att komma tillbaks att vi undrade varför vi lämnat ön överhuvud taget.
      
           
Här återhämtade vi oss. Tillbringade tid på olika stränder för första gången
sen vi började resa och utforskade nya territorium. Och maten.. thaimat =
när varenda måltid är så vansinnigt god att du inte kan sluta låta medan
du äter..  fantastiska currys som exploderar i munnen, pad thai-frossa,
krispiga grönsaker i oystersauce och wasabidränkt seaweed-sushi på
marknaden varenda kväll. Skulle kunna äta thaimat varenda dag resten
av mitt liv utan att tröttna. Vissa dar gick vi endast utanför dörren för att
hämta mat och bara njöt av att ligga i sängen, spela fia med knuff, sova mitt på
dan, ducha i varmvatten, vira in oss i det mjuka täcket, glo på tv och njuta av acn.
           
      
      
När dom andra kom efter ungefär 1 vecka blev det biljard, poolhäng, gitarrspelande
och strandpromenader mixat med "Slip n fly", beer pong samt minnesvärda nätter.
      
      
      
                
Efter dom veckorna hade vi samlat kraft nog att åka vidare och styrde skeppet
mot Ao Nang. Första dagen chillade vi bara i skuggan på stranden och drack
några öl och på kvällen blev det Rastabar som lägligt nog låg strax intill hotellet.
      
Morgonen efter tog vi en dagstripp till Railay för bättre stränder, mindre vind
och klarare vatten, plus att det bor massvis av apor längst berggången där
som man passerar för att komma till den bra stranden. Helt klart ett bra val.
      
        
      
Sen blev det mat på marknaden innan vi gick till en irländsk bar jag glömt
namnet på. Där spelade vi biljard med en massa europeer, lyssnade på livemusik
och Brando drog även av några låtar innan vi återvände till Rastabar där jag
och Victoria dansade sönder oss på scen efter att bandet bjudit upp oss.
      
Sista dagen hade vi bokat en 4-island-snorkel-tour. Men det blev snarare
en 2-island tour och snorkla fick vi bara göra i 20 minuter utanför en av öarna,
vilket blev ungefär 5 då det varken fanns någon sikt att prata om eller något
att se. Så det var lite av en besvikelse. Men det finns helt klart värre saker
i livet än att befinna sig på båt-utflykt med sköna vänner i soliga Krabi.
      
      
        
      
Efter det gick vi skilda vägar igen med tanken att vi skulle mötas
upp i Vietnam om några veckor. Men det där med att bestämma saker
vet ju alla som luffar runt själva att det helt enkelt inte går. Våra reskamrater
åkte så vidare mot Kambodja och vi genomled ännu en lång bussresa ner till
Kuala Lumpur. Den här gången stannade vi en extra dag för att se mer
av staden vilket var en ganska trevlig upplevelse. Indonesien nästa.
      
Efter Thailand reste vi vidare söderut för att tillbringa ett par veckor i Filippinerna.
Det började med att vi tog nattfärjan från Koh Tao över till fastlandet igen.
Sömnpillren gjorde att dom nio timmarna kändes som 1 turligt nog för
dom följande 17 på buss ner till Kuala Lumpur var allt annat än komfortabla.
             
Vi anlände sent på natten följande dag och checkade in på första bästa hotell
innan vi däckade för några få timmars sömn. Vi hade först tänkt stanna ännu 1
natt men då morgonen kom och vi möttes av en regnig och grå stad bestämde vi
oss istället för att lämna Malaysia så fort som möjligt och hoppade in i en taxi.
Vi bad honom att ta en detour förbi dom berömda tvillingtornen i centrum
& fick en liten sighteseeing downtown innan vi fortsatte mot flygplatsen.
      
Det var dock lättare sagt än gjort att först komma till rätt flygplats och
sedan lyckas köpa biljetter vidare till Manila. Dom krävde nämligen att
vi hade en utresebiljett från Filippinerna och den fejkade jag redan hade ut
ur Malaysia dög inte utan det var tvunget att vara från Filippinerna. Samtidigt
tyckte min dator att det var läge att sluta fungera normalt så utan wifi och med alla
windowsprogram som protesterade tog det närmare tre timmar innan jag lyckats
tillverka våra nya utresebiljetter till New York. Det började bli väldigt tight med
tid för att hinna med planet när vi gick tillbaks till biljettdisken, där jag insåg
att vi skulle bli servade av samma orubbliga karl som innan, men jag gjorde
ändå ett nytt försök. Han krävde åter att få se biljetterna så jag lämnade
glatt ifrån mig ipoden med dom fejkade dokumenten. Trodde han skulle
slänga en blick på dom och sedan ge tillbaks den, men icke. Istället började
han kolla upp dom i sin dator, i vad som kändes som timmar, och jag bara kände
hur pinsamt det skulle bli när han insåg att jag försökte lura honom.. Brando backade
sakta undan och ställde sig jämte en stor reklamposter där han tecknade ett finger
tvärs över halsen medan jag försökte samla mig inför nästa steg. Det var därför
en obeskrivlig lättnad när han några minuter senare gav tillbaks ipoden med
ett leende och började processa våra biljetter. Med andan i halsen betalade
jag och skyndade vidare för att växla alla baht till php. När vi stod där kom
han rusande och vi trodde (såklart) att han kommit på oss men istället hade
han varit snäll och checkat in oss online så vi skulle ha en chans att hinna med
flyget. Och på vägen mot säkerhetskontrollen strax därefter började han vinka och
skrika efter oss för att få vår uppmärksamhet, helvete tänkte jag igen, låtsades
inte höra och fortsatte gå, men det visade sig att han ville bara fråga om
det var vi som lämnat kvar en sjal vid disken. Haha, så paranoid.
            
Och så var vi påväg mot Manila. Vi landade sent och hade ingen
aning om vart vi skulle. Det slutade med att Brando svalde 3 sömnpiller
och däckade i 7 timmar på det kalla flygplatsgolvet medan jag satt uppe hela
natten och vakade över våra väskor. Morgonen efter flög vi vidare till Cebu,
tillbringade 5h på en buss norrut och tog sedan en båt över till Malapascua
där vi ramlade in på "Purple Snapper" vilket blev vårt hem den närmsta veckan.
      
Den ägnade vi främst åt att dyka m hajar, vilket alltid är lika mäktigt. Men också åt
adrenalinfylld cliff-jumping, snorkling, biljard, god mat & att bekanta oss med våra
nya vänner genom gillkvällar fyllda av musik, rom, olika nationaliteter & mycket
skratt. Två av bröderna som ägde shopen tog även med oss på tuppfäktning
en eftermiddag, en vidrig form av underhållning jag hoppas aldrig behöva
bevittna igen. Där är det dock lagligt och något dom känner mycket stolthet i.
      
                     
      
          
      
Sen kom dagen då det var dags att åka vidare. Det visade sig vara den första dagen
med regn och starka vindar och vi trodde båten skulle kantra påväg tillbaks till
Cebu, vi hade dock tur och klarade oss över. En knapp timma senare fick vi
nyheten att en av dom andra båtarna på väg från ön hade kantrat till havs,
men vi fick aldrig veta hur det gick med människorna ombord. Och
dagen efter träffade vi två finnar vars båt kantrat mellan två andra öar i
närheten.. det är verkligen inte säkert att ö-hoppa i den här delen av världen
och det påminde mig mycket om båtturerna mellan Corn-öarna i Nicaragua där
många mister livet varje år just så, senast härom veckan. Det tog därefter närmare
två timmar innan vi hittat en bankomat som fungerade så vi kunde betala för
vår vistelse på ön innan vi vinkade Elin hejdå och fortsatte vår resa.
      
Den långa bussresan tillbaks till stan tvingade oss att stanna en natt
i Cebu. Morgonen efter besökte vi ett köpcenter varpå det blev taxi till
färjeterminalen. Bohol stod på tur. Regnet fortsatte falla. Ännu en natt på
obekant mark, Alona beach. Men det var inte vad vi tänkt oss så vi besökte
aldrig ens stranden. Ville bara vidare till Camiguin och fick höra att det skulle
gå en färja dit nästa dag från Jagna. Två timmar tillbringade vi därför i en trång,
överbetald tuktuk på onsdag morgon för att hinna dit i tid. Väl där mötte vi
upp Steve, som vi träffade i San Juan Del Sur förra året, samt hans flickvän
Victoria. Det dåliga vädret hade dessvärre gjort att färjan blivit inställt
så vi blev strandade i den lilla byn 2 nätter. Hellre det än att dom
riskerar folk liv dock så det var nog för allas bästa. I Jagna finns en
liten bar som säljer billig öl, 1 bank och en marknad där man kan köpa mat.
Thats it i princip. Och här började min kropp säga ifrån. Feber, kräkningar, magknip,
huvudvärk, diarre. Ingen önskvärd kombo I´ll tell you that. Men gatumaten håller
väldigt varierad kvalité här så det kom inte som någon direkt överraskning.
      
         
      
På fredagen nådde vi iallafall Camiguin. Den vulkantätaste platsen i världen.
1:a natten spenderade vi i en liten håla långt från civilisationen där toaletten inte
gick att spola och ena rummet hade ett stort hål i golvet där man kunde ramla ner
i sjön om man inte var försiktig. Utanför vårat skjul fanns en liten bur med en
stor orm och en soon-to-be-eaten-chicken. Steve var övertygad om att vi
skulle bli mördade under natten. Det hela var ganska surrealistiskt
& visade sig bli en natt jag inte kommer att glömma i första taget.
      
Vi lämnade platsen tidigt nästa morgon och sprang så småningom
in i Larry, en amerikanare som bytt livet där hemma mot ett lugnare på
ön och som hade ett stort tvåvåningshus som vi flyttade in i. Vi kallade det
Taj Mahal. 5 nätter blev vi kvar. Redan dag två hade jag och Victoria fått våra
bikinis stulna under natten och det blev ett stort polispådrag, jag trodde jag
skulle skämmas ihjäl. Men tror det var mer för syns skull då ägaren av
huset var nära vän med polischefen på ön. Hur som haver, jag var
tyvärr sjuk hela vår vistelse vilket inte var någon höjdare men pushade
ändå mig själv för att orka haka på dom andra och utforskade både dom
varma & kalla källorna plus ett av vattenfallen. Det var helt klart höjdpunkterna där.
      
           
                  
En dag hyrde vi en båt och tog oss över till en av öarna i närheten men det var inte
alls något att rekommendera. Det luktade sur toalett överallt och snorklingen
dom gjorde reklam för bestod av ett dumpat bildäck. Förutom det tog dom
betalt för allt.. inte bara båten och hyra av cyklop utan man var även tvungen
att pröjsa en ö-avgift, betala FÖR att få snorkla samt för att få sitta vid borden
på den lilla restaurangen som fanns. Och där nånstans gick väl gränsen. Efter
att ha betalat för att få sitta ner kände vi att gränsen var nådd & mitt magknip
fick mig strax därefter att brista ut i tårar så vi letade oss snabbt hemöver
igen. Hade planer på att besöka White Island dagen efter det, vilken är
en liten santplätt ungefär en kilometer från land, men när vi väl kom
till båtarna hade dom slutat gå på grund av de starka vindarna till havs.
     
I gryningen dagen vi skulle åka därifrån hade vi i förväg gjort upp med en
taxi att köra oss till flygplatsen. Och han dök upp, 10 minuter innan
överrenskommen tid till och med, men drog lika snabbt igen av
någon anledning. Vi fick därför gå en bra bit innan vi till slut blev
upplockade. Kvällen innan hade blivit sen och flödade av så mycket
alkohol att hela morgonen var som en dimma. Förstod inte ens hur vi
lyckades ta oss upp och ut ur huset och mådde så dåligt att jag stod och
spydde utanför terminalen när vi väl kom fram. Inte min bästa morgon.
Flygplatsen hade endast 1 gate och där la vi oss för att powernappa
innan planet skulle lyfta. En timma efter avgångstid hade planet
ännu inte lyft och vi fick veta att det var trasigt men att ett nytt
skulle komma från Cebu om 45min. 4h senare hade fortfarande inget
plan kommit & folk började köa för att bli ombokade till dagen efter istället.
     
Efter kanske 1 timma i den kön fick vi veta att det nu kunde dröja upp till 5
dagar innan nästa plan skulle lyfta varpå dom gav oss en minimal summa
pengar som kompensation och sa att vi skulle hoppa in i minibussen utanför
för att ta färjan över till en annan ö som vi kunde ta kvällsflyget ifrån. Men bussen
var redan proppfull, folk satt ihopklämda som sillar, det fanns ett säte kvar att dela
på 4 personer = omöjligt, och det var över 5 timmars resande som väntade så vi
bad att dom skulle skicka en buss till. Men icke. Innan vi visste ordet av hade
bussen åkt därifrån, med Brandos väska på taket (lyckligtvis hjälpte
personalen på färjeterminalen oss att kontakta föraren så vi
kunde hämta upp den några timmar senare på den andra ön),
& Cebu Pacific tyckte att det var vårat eget fel att vi inte fått plats
fast det var dom som räknat fel och skickat en för liten buss. Dom
skrev därefter efter mycket påtryckningar ner en lång färdbeskrivning
om hur vi skulle ta oss till flygplatsen, gav oss pengar nog att betala alla
transporter och tyckte att problemet var löst. Det visade sig ta närmare 7h
konstant resande, inklusive ett stop på Mc Donalds för att få i oss någon "mat"
(12 timmar efter att vi stigit upp), men när vi väl kom fram hade planet redan avgått.
Lyckligtvis var personalen där mer hjälpsam och gav oss utan problem nya biljetter
med ett annat plan som precis skulle till att avgå, plus att vi fick flyga hela vägen
till Manila dit vi ändå var på väg, så det löste sig på bästa sätt ändå till slut.
      
Steve & Victoria spenderade natten på flygplatsen för att försöka boka om sina
utresebiljetter medan jag & Brando tog in på ett hotell i närheten. Där stannade vi
3 nätter i väntan på nästa billiga flyg därifrån. Dom andra flyttade in på vårat golv
dagen efter och vi spenderade tiden med att titta på tv & sova förutom ena dan
som vi tillbringade på Asia Mall där vi bla såg nya Di Caprio-filmen på bio.
      
Jag, som tappade mer vikt än vad som är bra för mig, och fortfarande inte
mådde helt bra i kroppen hade vid det här laget tappat all ork att både resa
runt & fatta några viktiga beslut så jag lämnade över till Steve att styra skeppet
ett tag. Och så plötsligt var vi tillbaks där vi började, Bangkok, men mer om det sen.