Innan solen gått upp följande morgon var vi redan på plats på tågstationen
för att försöka navigera oss till nästa destination i myllret, nämligen Agra och
dess Taj Mahal. En symbol för kärlek världen över och ett måste för alla som besöker
landet. Jag var innerligt tacksam för att vi hade bokat liggvagn då hela kroppen
värkte i jämna plågor medan jag väntade på att Delhi-belly-bakterierna skulle
förklara krig på riktigt där inne. När vi väl anlänt och checkat in, en sisådär 7 timmar
senare, åt vi lunch på hotellets takverandan och fick samtidigt en första vy över monumentet.
                            
Det råder delade meningar om Taj är vackrast att se i gryning eller skymning och om det är
värt att satsa på att gå in eller istället fota från Mehtab Bagh, även kallad "The Moonlight
Garden"
, på andra sidan av den lilla sjön. Jag ville varken välja eller gå miste om nåt av
tillfällena utan bestämde mig för att göra bägge på det knappa dygn jag hade i stan.
Så när klockan slog eftermiddag och larmet påminde mig om att chauffören snart
skulle vänta utanför släpade jag mig ur sängen och drog iväg på egen hand,
Jana var för trött för att följa med. Efter ungefär 20 minuter släppte han av
mig vid grindarna där jag löste in mig för en mindre summa, sen tog det inte
många steg innan Taj Mahal majestätiskt började breda ut sig mellan all grönska.
       
               
Även på långt håll kan man se varenda detalj skimra och med vilken perfektion den är byggd. 
Som en perfekt blänkande juvel mitt i leran. Och det kändes på något vis viktigt
att jag var där ensam för att kunna ta in allt platsen fick mig att känna.
Det här var bara min fjärde dag i Indien men jag var redan överväldigad av intryck.
       
Tidigt nästa morgon var det dags för en närmre titt. Jag var allt annat än pigg då
natten som passerat hade varit lång och sömnlös, spenderats i feberfrossa
och springandes fram och tillbaks till toaletten. Men efter att ha
tagit mig förbi alla köer, säkerhetskontroller och nyfikna apor,
samt lyckats tappa bort Jana  (vars medsmugglade selfie-stick hade
blivit beslagtagen så hon fick gå ut och sen ställa sig längst bak i kön igen) var jag inne.
       
Jana dök upp efter en kvart ungefär så jag passade på att strosa runt lite för mig själv innan.
Sen utforskade vi området tillsammans. En speciell upplevelse jag är glad jag fick ta del av.
       
              
       
Sen var det bara att åka tillbaks till hotellet, försöka peta i sig lite frukost, slänga upp 
väskan på ryggen och ta färd mot stationen för att sätta mig på ett 9-timmars tåg
mot min nästa destination: Khajuraho. Jana visste inte vad hon skulle göra och
tyckte Indien var alldeles för hektiskt och var snart påväg till Sri Lanka istället 
så här kramades vi hejdå, tackade för sällskapet och önskade varandra lycka till.

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej