Jag hade uppgraderat mig till ett privat rum på systerhotellet i hopp om att få en god natts sömn,
men hade redan börjat känna av det faktum att jag under vår sightseeing runt stan blivit
erbjuden vatten av Jana utan vetskapen om att hon använt Indiskt kranvatten (big no
no!!!) i sin vattenflaska som tydligen skulle rena vattnet av sig självt... reagerade
dock direkt på att det kändes fel i magen & visste att jag skulle bli dålig inom
ett par dygn. Under natten började jag då mycket riktigt börjat känna mig
sjuk och svag och sov inte många minuter innan det var dags att kliva upp
innan gryningen för att få ett första möte med Indiens beryktade tågsystem.
       
Det gick mycket smidigare än väntat och kl 06.00 satt vi på tåget mot Jaipur.
En 5 timmars komfortabel resa där det ingick både frukost, snacks, lunch och
oändligt med chai. Jag dök ner i en "Indian Times" för att få reda på vad som pågår
i landet och huvudnyheterna som upprepade sig på flera sidor var 1: Problemet med dom
ständigt ökande gruppvåldtäkterna mot kvinnor. 2: Chikungunya-epidemin i Delhi som
överbelastar sjukhusen och fortsätter ta liv (vidrig sjukdom som kommer från
infekterade myggor och fick mig själv att tro att jag skulle dö så till den
grad att jag skrev ett avskedsbrev när jag insjuknade i Guatemala
för 2 år sedan). Och 3: Matsvinnet. Här kastar man mer mat än vad 
England lyckas producera på ett år, något som alla strömavbrott och
brutna kylkedjor bidrar till. Detta mixades med bioprogram, tips på 2
för 1 middagar och juicebarer runt om i staden bla. varpå jag hamnade
på sidan med oidentifierade döda människor, där bilder på oigenkännbara
ansikten varvades med information om kläderna dom hade på sig, dödsorsak
(där det var fastställt) & andra kännetecken för att försöka få allmänheten att hjälpa till
att identifera personerna. Helt surrealistiskt. Sen försökte jag sova sista biten innan vi anlände.
               
Jaipur kallas ofta för den rosa staden (Pink City) pga av dess rosamålade äldre delar innanför
murarna. Här trängs 3 miljoner invånare och det var precis så överväldigande och hett som
jag befarat när vi rullade in på tågstationen. Samma sekund som vi klev ut på gatan var
det till att kämpa sig igenom den hetska skaran rickshaw-förare som omedelbart
började bråka om vem som skulle få köra oss till hostlet. Det är fortfarande
lågsäsong här och folk kämpar extra hårt för att kunna försörja sig själva innan
turisterna anländer på riktigt. Till slut tog vi oss iallafall därifrån och kunde checka
in på "Backpacker Panda" där vi återhämtade oss lite innan det blev att ge sig ut i
hettan igen. Jag var oerhört trött efter att knappt sovit på flera dagar och kände tydligt
att magen var på väg att göra uppror snart men vi ägnade iallafall ett par timmar åt att insupa
staden. Naturligtvis gick det inte att lyckas bli skjutsad direkt till marknaden utan standard
här är att dom alltid försöker ta dig till ett dyrare ställe först i hopp om att du ska köpa
något och dom få provision av ägaren. Första stopp blev därför en liten fabrik där
dom tillverkade massa fina sjalar och textiler och dessutom gjorde alla tryck för
hand. Det ger kvinnor som inte kan lämna hemmet möjligheten att få en inkomst
och det var rätt trevligt att dricka en kopp chai och få en privat visning även om mitt
sällskap gjorde det märkbart att hon var måttligt ointresserad och drog ner stämningen till
den grad att ägaren flera gånger frågade varför hon såg så arg ut och inte lyssnade på vad han sa.
             
Det var flera incidenter under dom få dagar vi reste tillsammans som hennes attityd gentemot
lokalbefolkningen blev väldigt jobbig för mig att hantera.. vilket jag även tog upp. Man får
vara skeptisk och reserverad men det funkar inte att åka till ett annat land om man inte
visar folket respekt, speciellt ett folk som tar emot dig med öppna armar och så mycket
kärlek att det nästan gör ont i hjärtat. Sedan åkte vi iallafall vidare för att kolla in den
riktiga marknaden innan vi på tok för snabbt hunnit gå vilse bland bakgator och till
slut fick ta en tuktuk därifrån. Innan dagen tog slut gav vi oss sedan ut för middag samt
intag av den godaste lassie jag någonsin druckit innan det var dags för lite välbehövd vila.
       
             
       
Dagen efter väntade vår nya chaufför Shailendra glatt utanför, redo att guida oss runt.
Första stopp blev en juice-shop där vi drack varsin uppfriskande färskpressade juice
innan vi fortsatte till City Palace, en bortglömt plats bland guideböcker och top
10-listor över platser att besöka här men något som vår chaufför verkligen
rekommenderade. Jana passade även på att göra en hennatatuering
utanför innan vi gick in. Platsen var vacker och fridfull, långt bort
från stadens oväsen där aporna kunde retas med dom hemlösa hundarna
i fred och hade en majestätisk mur längst bergsväggen som reste sig i bakgrunden.
       
           
       
       
Inte långt från stan finner man sedan sjön Man Sagar som är känd för sitt vattenpalats Jal Mahal.
Där stannade vi till några få minuter innan det bar vidare mot Amber Fort och staden Amber
             
       
              
       
Under färden hade Shailendra nämnt att han kände till en guru i närheten och frågade om vi vore
intresserade av att träffa honom, och det var vi såklart. Själva sittningen var gratis men om man
ville kunde man välja att köpa ett smycke eller dyl i butiken för att visa sin uppskattning
berättade han innan vi gick in. Det var en av dom märkligaste upplevelser jag haft.
Jag insåg inte först att mannen bakom disken i själva verket var gurun förrän
han efter några minuters småprat sa åt oss att följa med in på hans rum och
stängde dörren. Det var ett litet rum och rymde med knappa marginaler 3 stolar
och den lilla smyckesdisken som användes som bord. Sen började han prata och allt
han sa kändes som en käftsmäll, han visste allt! Saker jag inte yppat med ord men
bubblade inuti, komplikationerna och stressen bakom det som förde mig till Indien
(vilket jag än idag inte ens orkat berätta för många av mina vänner), relationen till både
familjemedlemmar och mental status på andra runtomkring mig osv. utan att gå in
mer på detaljer. Det var inte mitt första möte med andliga vägledare men hela
situationen och allt som sas var otroligt omtumlande för både mig och Jana. Utan
förvarning drog han även upp en traumatisk upplevelse i hennes förflutna och hon blev
väldigt känslosam. Det förde oss dock närmre varandra efter det då vi kände att vi kunde
öppna upp oss och dela upplevelser och bakgrund på ett djupare plan. Tyvärr så avslutades
hela sessionen med att han blev väldigt pushig gällande att vi skulle köpa kristaller av honom
(för priset av en Indisk månadslön ungefär). Vibbarna blev genast obehagliga då han hetsade
istället för att ge någon betänketid vilket slutade med att vi sa att vi skulle komma tillbaks
om 2h när smyckena var klara för att ta oss ur situationen och lämnade sedan butiken
med en konstig känsla i kroppen för att inte återvända igen. Inom några minuter
hade jag fått en otrolig migrän och tårarna letade sig ut självmant av smärta.
Chauffören erbjöd sig att ge mig huvudmassage men jag klarade inte ens av
tanken på beröring och tog istället tacksamt emot dom smärtstillande pillren han
hade i rickshawn. Efter en liten stund hade vi anlänt till nästa destination: Monkey Temple.
       
Platsen var så levande och vibrerande att jag undrade hur mycket mer jag kunde ta in på en dag.
Jag köpte med mig en extra flaska vatten i en av dom små butikerna vid foten av berget, sa
nej tack till den kille som påstod att vi inte skulle vara säkra utan att han följde med som
guide för att skydda oss från alla apor och så började vi gå uppför kullerstenarna längst
serpentinvägen som skulle ta oss till toppen. Vi möttes av bekymmerslösa kor ute på
promenad, solande getter, grisar, hundar och hundratals apor som alla levde i någon
slags symbios på berget tillsammans. Några killar hade köpt med sig en säck full med
bananer till apornas glädje och allt var bara precis så enkelt och självklart som det kan bli. 
       
            
       
Till slut nådde vi templet där det bjöds på en fantastisk utsikt över den myllrande staden. Jana
hamnade i lokalbornas klor ganska snabbt vilka körde det berömda
armbands-tricket medan jag gick iväg för att reflektera över livet en stund i min ensamhet.
       
            
       
            
       
Efter det åkte vi förbi templet Hawa Mahal snabbt och fortsatte sedan mot Central park
där landets största flagga finns bland annat, 63m upp i luften och med sina 8.5x22m är
den svår att missa. Fast jag var egentligen bara där för att kolla in statyerna brevid..
På vägen ut sedan krockade vi med en stor demonstration som dragits ihop till
minne av en den unga kvinna som blivit mördad dagen innan av en svartsjuk beundrare.
       
             
Så gick solen ner över det lika kvava Jaipur jag vaknat upp till och det var dags att åka hem
och försöka få några timmars sömn för att orka med ännu en dag i detta hektiska land.
3 dagar in är var det redan överväldigande att försöka smälta alla intryck och än svårare att
begripa att jag inte levt ett helt liv här parallellt med mitt egna, för det var precis så det kändes.
       

Flygresan över gick smidigt. Jag hade bokat med Turkish Airlines och hade därför
en 8 timmars layover på flygplatsen i Istanbul, vilket var otroligt tråkigt visserligen.
Den lilla terminalens utbud består i princip av en kiosk som säljer dryck, pizzaslicer
och mackor samt ett wifi, men bara för dig som har ett turkiskt mobilnummer..
Men det glömdes snabbt bort när jag väl kom på planet. Den vegetariska
pastan som serverades va helt klart en av de smakrikare flygplansrätter
jag provat, servicen var hög, dom erbjöd så mycket bra filmer att jag
hade svårt att välja och det var minimalt med resenärer ombord så alla
som ville kunde njuta av en egen rad att sträcka ut sig på, så någon timmas
sömn blev det iallafall innan vi landade i New Delhi kl 04.35 följande morgon.
      
Jag hade i förväg ordnat så en taxichaufför från hostlet skulle vänta på mig efter
säkerhetskontrollen och det var verkligen skönt för en som i vanliga fall alltid
envisas med att ta sig fram på egen hand. Nu kunde jag istället bara luta
mig tillbaks och börja insupa alla nya intryck. Rutorna vevas ner innan
vi puttrar iväg. Vinden är så varm och klibbig att det känns som det
regnar, det är chockerande 29 grader ute fast klockan inte ens nått
gryning än och redan liv överallt. Matvagnar uppställda på rad i flera
korsningar, trafik i alla dess former och riktningar, tutor som ljuder högt
i örat. Vi passerar några cyklister med hagelgevär på ryggen, mattransporter,
rickshaws och lastbilar som zickzackar sig fram mellan vilande kor som om
de vore trafikkoner. Det doftar av rökelser, fukt, avgaser, kryddor & öken.
På radion skrålar höga hackiga toner av lokalt ursprung och jag kan se
vackra kvinnor med färgstarka saris dansa svävande till musiken. Det
är som att färdas bakåt i tiden, till en plats som egentligen inte finns
men magiskt lockar in en. Chauffören berättar stolt om sin familj
& ser ut att ha varit så glad genom livet att hela ansiktet är format
som en leende grimasch. Jag gillar det. Vi passerar presidentpalatset
och barn och vuxna som sover på asfalten strax intill. Det är verkligen ett
skillnadernas land. Vi svänger av och hamnar på en betydligt mindre gata där
man snart ska börja förbereda för ännu en hetsig dag. Ställningar byggs, varor
lossas och hemlösa hundar springer omkring bland högar av sopor och
koskit. Till slut stannar taxin vid en smal gränd där mitt hostel ligger
beläget. Föraren ger mig i princip inget annat val än att dricksa för
körningen, vilket jag visserligen hade tänkt göra ändå, varpå han följer
med mig in i gränden där jag efter den obligatoriskt omständiga incheckningen
slänger mig på den hårda sängen på golvet & tar ett djupt andetag. Jag är framme.
           
Jag är för uppspelt för att kunna falla i någon djup sömn och går efter några timmar
upp på taket på grannbyggnaden där det serveras frukost. Tjejen som sov i
sängen brevid mig som jag hejade på som hastigast dyker också upp
efter några minuter och frågar om hon får sitta hos mig. Hon heter Jana
och är en osäker 18-årig tyska som för första gången åkt iväg själv utan riktigt
stöd från vänner och familj. Hon känner sig ensam och funderar redan på att åka
hem fast hon bara varit här ett dygn. Jag tycker hon är galen men samtidigt ganska
cool som valt Indien som första resmål då jag efter +40 länder och flera års dedikerat
resande runt jorden känner att det är en lagom utmaning för mig. Vi har liknande
tankar på vart vi är påväg de närmsta dagarna så bestämmer oss för att göra
sällskap och bokar därför några gemensamma tågbiljetter på resebyrån
på hostlet innan vi hoppar in i en rickshaw för att utforska Delhi tillsammans.
      
            
Tanken var egentligen att ta tunnelbanan till monumenten runt staden men
chaufförens övertalningsförmåga är stark och jag känner mest att vad jäkla
skönt att slippa leta själv när vi redan har någon som hittar så det blir så istället.
Det är visserligen nästan gratis att åka tunnelbana men killen vill ha 500rupees
vilket motsvarar typ 70:- (+ dricks såklart, det är underförstått), och vi är två 
stycken som delar på det. Det är verkligen inga pengar alls för oss men
något som kan hjälpa honom och hans familj, det är lite så man får tänka här.
      
Första stopp blir "The Lotus Temple". På vägen dit stannar vi vid en knökfull
matvagn och jag får min första genuina erfarenhet av Indisk streetfood. Det
är ett rivigt hopkok av potatis och grönsaker samt linsgryta, och munnen
brinner redan efter första tuggan men det är så gott att jag inte kan
sluta doppa ner det varma brödet för mer. Templet ligger på en vacker
plats omgivet av en gigantisk trädgård skött till perfektion. På grund av
antalet besökare finns ett system för hur många som får gå in åt gången
och allt sköts väldigt smidigt. Inne i templet måste man vara tyst för att
respektera alla som kommit för att meditera och det är förbjudet att
fotografera. Det är så vackert med den massiva takkupolen och
dom enorma fönstren. Stora gröna buskar och fåglarna som flyger
förbi utanför ger platsen en rofylld och väldigt speciell känsla. Jag planerar
att komma tillbaks när jag återvänder om några veckor om det finns tillräckligt med tid.
      
           
      
            
      
Andra stoppet blir "India Gate", en minnesplats för de 70000 soldater som förlorade
sina liv i första världskriget varav över 13000 av deras namn finns inristade på
monumentet och där evighetens eld brinner för att påminna folket om deras uppoffring.
      
           
      
Inte långt bort därifrån låg presidentpalatset, det var ett större område med många
byggnader som vackert speglade varandra. Det var dock förbjudet att stanna där
och stängsel blockerade större delen av själva palatset tyvärr. Och därefter passerade vi
en galleria fylld med bland annat kashmir-sjalar, saris, överkast, kvalitetsmattor & väskor.
      
           
      
Sedan hade hela eftermiddagen passerat och allt jag kunde tänka på var att få köpa
med lite streetfood, lägga mig på mitt rum, försöka smälta första dagen och
sova ikapp det senaste dygnet. Landets huvudstad hade varit mycket
vackrare och delvis precis så smutsigt och hetsigt som jag förväntat mig.