Vi sov på Chestnutstreet, mitt emot pir 29. Strax efter 6 slet jag på mig en extra
tröja & en filt och gick till pir 33. Biljetterna till Alcatraz var nämligen helt slut dessa
dagar och vill man ha en är det såhär det funkar. 7.30 öppnade dom nämligen kassorna
och släppte alla extrabiljetter som fanns. Vi som stod långt fram lyckades få 4st vilket var
skönt efter att ha stått och frusit 1.5h. San Francisco visade sig vara blåsigt och mycket
kallare än alla andra ställen under resan! På vägen tillbaks tänker jag bara på vad skönt
att få hoppas in i bilen och värma sig. Men nä.. för när vi närmar oss bilen och ser allt
glassplitter dör liksom allt av. "Neeej" magen knyter sig sådär obeskrivligt ångest-
fyllt som den gör sånna gånger. Fryser inte längre men börjar ändå skaka. Vi
har haft bilen 25 dagar utan problem, om sex timmar ska den vara tillbaks
på Enterprise. Fy fan. Henke förlorar mobilen, kameran och alla sina bilder från
västkusten. Jag vågar inte ens lyfta på filten där min kamera ligger. Syrran är gråtfärdig.
     
           
Med två flyg att passa, mycket övervägande och skadan redan skedd lämnar vi sedan
bilen där, tar med all packning och åker ut till Alcatraz ändå. Tveklöst rätt beslut.
     
     
     
           
Otroligt fachinerande att få gå runt där bland celler, operationssalar, dushrum och
isoleringssektioner. Man får en slags känsla för hur det måste ha varit
att sitta inlåst där samtidigt som det är ganska surrealistiskt. Stay in school kids!
     
     
Men mest förvånande var ändå den grymma utsikten mot stan.
     
     
     
Tillbaks på fastlandet blev det mer bilköer, polisanmälan och Berkeley för att hämta
syrrans kvarglömda laddare innan vi kramade henne hejdå på Oaklands flygplats
till visslandet av en underbetald parkeringsvakt. 2 timmar försenade lämnade
vi sedan tillbaks bilen utan problem (Enterprises försäkring visade sig
leverera) och tog tåget till vår gate. Ännu en dag har etsat sig fast i minnet.

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej