Efter  9 händelserika månader på hemmaplan var det så äntligen
dags att ge sig iväg igen. Så på nyårsafton bar det av. 12-slaget firades med
mousserande vin någonstans ovan molnen, mellan sömnpiller och bloody marrys.
       
Och efter en biltur, 2 pendeltåg, 3 flyg, taxi, 2 bussar, färja samt sista biten på taket av en
fullsatt shuttle, duckandes för palmer och hängande elkablar, med 48 timmar på resande fot,
så hade vi lyckats tagit oss hela vägen till en skön säng på Koh Phangan. Jag är inte den som gärna
åker tillbaks till samma ställe 2 gånger då det finns så många andra platser kvar att se, men då vi
var påväg åt det här hållet, Brando aldrig har varit i den här delen av världen, ön råkade vara en
av höjdpunkterna när jag var i Thailand för 5 år sedan och Mogge var här så why not liksom?
     
Morgonen efter dök så världens finaste Morgan upp och joinade oss för frukost. Vi lyckades
turligt nog få ett rum på hans resort, hyrde en vespa och ägnade sedan förmiddagen åt att
cruisa runt och införskaffa förnödenheter så som kokosolja och annat man inte vill släpa
med sig hemifrån. Resten av dagen blev det en hel del klättring uppför mindre berg för att
bada i olika vattenfall. Tror inte jag behöver säga det men det var helt jävla underbart rent utsagt!
          
     
           
     
Kvällen sen ägnade vi åt att snacka skit, dricka bärs, spela biljard och nån slags thailändsk poker.
Efter det åkte Mogge till Koh Samui och vi satte oss på vespan för att åka på en liten tour runt ön.
Tog ett brake för att snorkla en timma och sen bestämde vi oss för att stanna till och kolla in
rutshkanorna vi passerat dagen innan. Betalade för 2 dagspass samtidigt som en kille blev
omplåstrad och inlindad i bandage bredvid. Det visade sig att det var 2 stora slides med
hopp i slutet så man flög (vad som kändes forever) flera meter upp i luften innan man
landade i poolen nedanför. Jag var på riktigt skiträdd, fick samma rush som jag känt
innan ett bungyjump eller fallskärms-hopp, och fick tvinga mig själv att göra det första
gången. Men det är väl det rädslor är till för, att utmana sig själv? Roligt var det hur som.
     
        
     
Att kastas in i det här livet från att bara dagarna innan bott i en husvagn innanför taggtråds-
stängsel omringad av övervakningskameror i ett kallt Södertälje är kontraster så det skriker
om det, och känns tidvis för bra för att vara sant. Har knappt förstått att vi är här än, det känns
som jag drömmer och att jag vilken sekund som helst kommer vakna till det bekanta ljudet av
alarmklockan för att måsta släpa mig själv till jobbet. No more, thank god. Det får mig inte
att känna att jag lever, så jag gör så gott jag kan för att kunna förverkliga det liv jag vill ha.
     
Sedan kramade vi Mogge hejdå innan vi tog eftermiddagsfärjan över till Koh Tao. Vi
lyckades tajma turistsäsongen med råge så tog ett bra tag och många svettiga steg
innan vi till slut tog en taxi och hittade ett hostel att tillbringa natten på. Men nu har vi
hyrt en bungalow på stranden den närmsta veckan. Det blir bra det här. Jag älskar mitt liv!
         
     
       

Liknande inlägg

2 kommentarer

TuffLoysan

14 Jan 2016 10:13

Åh äntligen är du på resande fot igen!! =) Hoppas allt går bra :)

Svar: Tack, det hoppas jag verkligen att det ska göra :)
Angelica

Anonym

18 Jan 2016 22:58

Vad härligt det ser ut. Kram iren

Kommentera

Publiceras ej