Anejlica

"1 dag i Varanasi och jag vet inte om livet någonsin kommer bli sig likt igen"
hittar jag som första anteckning efter min tid här. Hinduernas mest
heliga plats. Aldrig har jag satt fot på en plats ens i närheten lika
världsomvälvande som denna och jag ska göra mitt bästa för att förklara varför..
       
Efter en natt på tåget släppte rickshawn av mig en kort promenad från de centrala
delarna runt Dasashwamedh Ghat (Ghat = en plats med trappsteg som leder ner
till vattnet), en gata som myllrade av liv. Dasashwamedh Ghat är hjärtat av all
rörelse och en av de äldsta och heligaste av alla ghats, här hålls den
populära ceremonin "Ganga aarti" varje kväll (som avslutas med att man
tänder tusentals ljus som sedan flyter längst floden) för att visa vördnad för
Shiva & Ganges vilket lockar ett konstant flöde av pilgrimer, präster, turister,
försäljare och tiggare. Här finns också en marknad och platsen är alltid i rörelse.
              
                                   
              
       
              
Att lyckas hitta mitt boende "Somit paying guesthouse" måste ha varit ren tur för 
bakgatorna är så trånga och förvirrande att man knappt kan mötas 2 personer 
ibland då du utöver människor och en och annan vespa trängs med kor ätandes 
plastpåsar (eller vadhelst som finns tillgängligt), hemlösa hundar, getter, försäljare, 
restauranger, högar av sopor samt avföring om utrymmet samtidigt som du har tröja & 
långbyxor för att respektera lokalbefolkningen fast varenda por i kroppen svettas. Ändå är 
det så charmigt och levande att det inte går annat än att bli förälskad i labyrinten av bakgator.
              
              
Ägaren Somit hade förutom guesthouset öppnat en liten skola på bottenvåningen där han
undervisade gatubarn som inte hade råd eller möjlighet att gå i den riktiga skolan. Han var 
djupt involverad i att försöka ge dom en framtid då han själv kommit från knapra förhållanden 
och här lärde sig barnen att räkna, läsa och prata engelska bland annat. Somit hade guidad 
yoga/meditation med mig flera gånger och alla aktiviteter han arrangerade innefattade 
frivilliga donationer som gick direkt till att driva skolan så fler kunde få undervisning.
              
Vad som gör denna plats så speciell är sättet som liv och död vävs in som en naturlig 
del av vardagen. Den heliga floden Ganges rinner igenom här och nästan allt verkar kretsa 
runt just den. Floden sägs ha helande egenskaper och varje morgon ser man folk tvaga sig 
här som en ritual. Att den är så skitig & missfärgad att delfinerna flytt fältet för länge sen 
och en annan förmodligen skulle bli livshotande sjuk om man vågade sig på samma sak 
är något att ha i åtanke som besökare här. Allt hamnar nämligen i floden, den är som 
ett stort avlopp fyllt med allt från avföring & sopor till människokroppar då tex gravida, 
barn & de som bragts om livet inte får kremeras utan istället hamnar här.. Något jag fick 
erfara vid en båttur i gryningen med Somits yngre solståle till bror China då en babyrumpa 
plötsligt guppade förbi oss där vi sakta flöt fram för att bevittna hinduernas morgonaktiviteter..
       
              
       
Vid mitt första besök vid Manikarnika Ghat ("The Burning Ghat", det är här majoriteten av alla 
kroppar kremeras då den hinduiska mytologin säger att den som bränns här får en omedelbar 
frigörelse från cykeln av återfödelse och kan lämna livet övertygade om att platsen hjälper 
dom att uppnå det så kallade "moksha") hade jag turen att träffa Sanjay som blev min
trogne vän under dom 5 dagar jag tillbringade här. Han var ursprungligen från Kerala 
men kunde inte tänka sig att bo någon annanstans än i Varanasi. Sanjay berättade 
att han brukar gå hit när han är ledsen och att platsen får honom att må bra igen. 
Bägge hans föräldrar har kremerats och blivit en del av kretsloppet här och döden 
påminner honom om hur tacksam han är för livet. Här spenderade vi timmar åt gången 
pratandes om livet tills ögonen sved så mycket från all rök att vi var tvungna att gå vidare.
       
              
27 kroppar åt gången kan brännas här och det pågår dygnet runt. Innan kremeringen doppas 
den inlindade kroppen först ner i floden för att renas och sedan läggs den på platsen som 
förberetts. Det kostar olika mycket beroende på vilken kvalitet av trä man har råd att köpa 
och sedan tar det ett par timmar innan allt är över. Endast manliga familjemedlemmar får 
deltaga under kremeringen efter att en kvinna i oumbärlig sorg en gång kastat sig in i 
lågorna och tagit sitt eget liv. Här finns även en evighetens eld som brunnit i flera hundra år.
       
Sanjay lärde mig så mycket om platsen, historien och livet där och utan honom hade jag gått 
miste om massor! Han visade mig vackra platser och tempel som inte stog med i någon 
guidebok, ledde mig högst upp på taken som gav milslång utsikt över området och 
ordnade bästa platser att se "Ganga aarti". Vi sprang runt i natten, besökte en äldre 
herre i sitt hem under en av kullerstensgatorna som dedikerat sitt liv åt aromaterapi 
och hade en otrolig samling av dofter & örter jag aldrig kommit i kontakt med förut, åt 
gudomlig thali, rökte sativa med den helige mannen som alltid satt och mediterade nere 
vid sjön, drack stans bästa lassis och mer chai-te i små lerfat än man borde ur hälsosynpunkt.
              
       
              
       
                                   
       
Men vad jag kommer ihåg mest är när han visade mig platser man som turist inte 
bör vistas på.. något jag aldrig kommer glömma är kvällarna när han tog med mig 
högst upp i tornet ovanför Manikarnika Ghat. För att komma dit var vi tvungna 
att passera vad som kändes taget ur en första scen från en skräckfilm.. brinnande 
eldar, tjock rök, berg av träkvistar, iakttagande ögon och vad som kändes som ett 
evigt mörker upp för dom slingrande trapporna i tornet samtidigt som vi försökte 
urskilja att det inte satt någon och lurpassade i byggnaden. Jag vet än idag inte 
exakt vad för fara han pratade om men han fick mig flera gånger att svära på 
att jag aldrig skulle gå dit på egen hand. Väl uppe klättrade vi förbi räcket och 
satte oss längst ut på den lilla platån med fötterna dinglandes fritt över all aktivitet 
nedanför, hög på liv, och blickade ut över Ganges stilla vatten. Där hettan från dom 
sprakande eldarna nådde med hjälp en av lätt vind, en kropp rullades av en båt 100m ut 
för att för evigt vila på botten av floden & röken från brända kroppar fick mina ögon att svida.
              
Varanasi var som att uppleva en blandning av "Slumdog millionaire" och disneys "Aladdin", som 
om flygande mattor existerar och det här inte var mer än en fantasi samtidigt som det kändes 
som jag levt ett helt liv här parallellt med mitt eget. Så surrealistiskt hur det kan vibrera av liv 
samtidigt som döden finns överallt. Röken, lukten, eldarna. För honom var det vardag att se 
ansikten smälta bort och ingen big deal när glödande fötter lösgjorde sig själv från resten 
av kroppen när en av arbetarna med en rörelse försökte putta in den i elden igen. För en 
annan var det tidvis överväldigande och när jag kände att "ja, det här är så mycket jag 
klarar att ta in på en dag" escorterade han mig hela vägen hem igen genom dom smala 
gränderna i mörkret. Vissa nätter kändes det som att alla nya intryck fullkomligt slukade mig hel.
       
Jag har fortfarande inte lyckats smälta allt jag upplevde i Varanasi men jag tänker på platsen 
varenda dag och vet att, men inte exakt hur, det egentligen förändrade mig på djupet. Magiskt!