Det är när magen förklarat krig som man inte vill vara fast på ett tåg där toaletten består av ett hål
i golvet där du skiter rätt ner på tågrälsen, och varken papper eller vatten att tvätta sig med finns att
tillgå. Ljuset var Rashid som hade bädden bredvid mig, en medelålders man på väg hem till familjen
från Jaipur där han jobbade. Vi dök djupt ner i allt från religion till relationer & verkade aldrig
få slut på saker att diskutera. Några veckor efter det fick jag ett brev från honom där han
förklarade att mötet med mig blev en vändpunkt i hans liv som öppnat ögonen på ett
sätt han aldrig kunnat föreställa sig och att han nu hade en helt ny tro och syn på
livet. Det var omtumlande information att lilla jag skulle ha påverkat någon så
samtidigt som han också gav mig nya insikter som jag kommer bära med mig för alltid.
       
Han var väldigt mån om min säkerhet så när det var dags för hans stopp tog han först 
med mig till vagnen bredvid (då vår var nästan tom på folk) där han lämnade mig med ett 
gift par så inget skulle hända med mig (it is India after all). Och även om det säkert gått bra
att fortsätta resan på egen hand kändes det tryggt att dela hytt med det gifta paret. Dom var 
bägge jättetrevliga, bjöd på lokala sötsaker och kvinnan var väldigt intresserad och ställde 
massa frågor, med maken som tolk när engelskan inte räckte till. Jag i min tur bjöd
på saltlakrits hemifrån vilket alltid är en kul grej såna gånger. När vi kom fram till 
Khajuraho insisterade dom att jag skulle dela rickshaw med dem så jag kom fram 
ordentligt. Dom betalade till och med för kalaset vilket verkligen inte var nödvändigt.
       
Boendet "Zostel Khajuraho" och var det fräschaste jag bott i hittills. Här fick jag ett stort 
rum (som jag delade med 2 andra) med ac och egen toalett för ynka 35:- natten. Personalen 
var supertrevlig och jag fick sällskap under den sena middagen som intogs på taket.
Morgonen efter gick jag ut för att ta en titt på Kamasutra-templen som låg bara 
ett stenkast bort och mer eller mindre är enda anledningen till att man åker hit.
                           
       
        
       
       
Men efter nästan en timma gick det inte att vara ute längre då hettan tog överhanden så var bara
att lämna området och fly tillbaks till acn på rummet för att undvika värmeslag. Annars var det ett 
väldigt välkommet stopp att få lite grönska och slippa all stads-hets för en stund. Senare den kvällen 
hoppade jag på nattåget mot Varanasi och vad som skulle komma att bli en oförglömlig upplevelse.
       

Innan solen gått upp följande morgon var vi redan på plats på tågstationen
för att försöka navigera oss till nästa destination i myllret, nämligen Agra och
dess Taj Mahal. En symbol för kärlek världen över och ett måste för alla som besöker
landet. Jag var innerligt tacksam för att vi hade bokat liggvagn då hela kroppen
värkte i jämna plågor medan jag väntade på att Delhi-belly-bakterierna skulle
förklara krig på riktigt där inne. När vi väl anlänt och checkat in, en sisådär 7 timmar
senare, åt vi lunch på hotellets takverandan och fick samtidigt en första vy över monumentet.
                            
Det råder delade meningar om Taj är vackrast att se i gryning eller skymning och om det är
värt att satsa på att gå in eller istället fota från Mehtab Bagh, även kallad "The Moonlight
Garden"
, på andra sidan av den lilla sjön. Jag ville varken välja eller gå miste om nåt av
tillfällena utan bestämde mig för att göra bägge på det knappa dygn jag hade i stan.
Så när klockan slog eftermiddag och larmet påminde mig om att chauffören snart
skulle vänta utanför släpade jag mig ur sängen och drog iväg på egen hand,
Jana var för trött för att följa med. Efter ungefär 20 minuter släppte han av
mig vid grindarna där jag löste in mig för en mindre summa, sen tog det inte
många steg innan Taj Mahal majestätiskt började breda ut sig mellan all grönska.
       
               
Även på långt håll kan man se varenda detalj skimra och med vilken perfektion den är byggd. 
Som en perfekt blänkande juvel mitt i leran. Och det kändes på något vis viktigt
att jag var där ensam för att kunna ta in allt platsen fick mig att känna.
Det här var bara min fjärde dag i Indien men jag var redan överväldigad av intryck.
       
Tidigt nästa morgon var det dags för en närmre titt. Jag var allt annat än pigg då
natten som passerat hade varit lång och sömnlös, spenderats i feberfrossa
och springandes fram och tillbaks till toaletten. Men efter att ha
tagit mig förbi alla köer, säkerhetskontroller och nyfikna apor,
samt lyckats tappa bort Jana  (vars medsmugglade selfie-stick hade
blivit beslagtagen så hon fick gå ut och sen ställa sig längst bak i kön igen) var jag inne.
       
Jana dök upp efter en kvart ungefär så jag passade på att strosa runt lite för mig själv innan.
Sen utforskade vi området tillsammans. En speciell upplevelse jag är glad jag fick ta del av.
       
              
       
Sen var det bara att åka tillbaks till hotellet, försöka peta i sig lite frukost, slänga upp 
väskan på ryggen och ta färd mot stationen för att sätta mig på ett 9-timmars tåg
mot min nästa destination: Khajuraho. Jana visste inte vad hon skulle göra och
tyckte Indien var alldeles för hektiskt och var snart påväg till Sri Lanka istället 
så här kramades vi hejdå, tackade för sällskapet och önskade varandra lycka till.

Jag hade uppgraderat mig till ett privat rum på systerhotellet i hopp om att få en god natts sömn,
men hade redan börjat känna av det faktum att jag under vår sightseeing runt stan blivit
erbjuden vatten av Jana utan vetskapen om att hon använt Indiskt kranvatten (big no
no!!!) i sin vattenflaska som tydligen skulle rena vattnet av sig självt... reagerade
dock direkt på att det kändes fel i magen & visste att jag skulle bli dålig inom
ett par dygn. Under natten började jag då mycket riktigt börjat känna mig
sjuk och svag och sov inte många minuter innan det var dags att kliva upp
innan gryningen för att få ett första möte med Indiens beryktade tågsystem.
       
Det gick mycket smidigare än väntat och kl 06.00 satt vi på tåget mot Jaipur.
En 5 timmars komfortabel resa där det ingick både frukost, snacks, lunch och
oändligt med chai. Jag dök ner i en "Indian Times" för att få reda på vad som pågår
i landet och huvudnyheterna som upprepade sig på flera sidor var 1: Problemet med dom
ständigt ökande gruppvåldtäkterna mot kvinnor. 2: Chikungunya-epidemin i Delhi som
överbelastar sjukhusen och fortsätter ta liv (vidrig sjukdom som kommer från
infekterade myggor och fick mig själv att tro att jag skulle dö så till den
grad att jag skrev ett avskedsbrev när jag insjuknade i Guatemala
för 2 år sedan). Och 3: Matsvinnet. Här kastar man mer mat än vad 
England lyckas producera på ett år, något som alla strömavbrott och
brutna kylkedjor bidrar till. Detta mixades med bioprogram, tips på 2
för 1 middagar och juicebarer runt om i staden bla. varpå jag hamnade
på sidan med oidentifierade döda människor, där bilder på oigenkännbara
ansikten varvades med information om kläderna dom hade på sig, dödsorsak
(där det var fastställt) & andra kännetecken för att försöka få allmänheten att hjälpa till
att identifera personerna. Helt surrealistiskt. Sen försökte jag sova sista biten innan vi anlände.
               
Jaipur kallas ofta för den rosa staden (Pink City) pga av dess rosamålade äldre delar innanför
murarna. Här trängs 3 miljoner invånare och det var precis så överväldigande och hett som
jag befarat när vi rullade in på tågstationen. Samma sekund som vi klev ut på gatan var
det till att kämpa sig igenom den hetska skaran rickshaw-förare som omedelbart
började bråka om vem som skulle få köra oss till hostlet. Det är fortfarande
lågsäsong här och folk kämpar extra hårt för att kunna försörja sig själva innan
turisterna anländer på riktigt. Till slut tog vi oss iallafall därifrån och kunde checka
in på "Backpacker Panda" där vi återhämtade oss lite innan det blev att ge sig ut i
hettan igen. Jag var oerhört trött efter att knappt sovit på flera dagar och kände tydligt
att magen var på väg att göra uppror snart men vi ägnade iallafall ett par timmar åt att insupa
staden. Naturligtvis gick det inte att lyckas bli skjutsad direkt till marknaden utan standard
här är att dom alltid försöker ta dig till ett dyrare ställe först i hopp om att du ska köpa
något och dom få provision av ägaren. Första stopp blev därför en liten fabrik där
dom tillverkade massa fina sjalar och textiler och dessutom gjorde alla tryck för
hand. Det ger kvinnor som inte kan lämna hemmet möjligheten att få en inkomst
och det var rätt trevligt att dricka en kopp chai och få en privat visning även om mitt
sällskap gjorde det märkbart att hon var måttligt ointresserad och drog ner stämningen till
den grad att ägaren flera gånger frågade varför hon såg så arg ut och inte lyssnade på vad han sa.
             
Det var flera incidenter under dom få dagar vi reste tillsammans som hennes attityd gentemot
lokalbefolkningen blev väldigt jobbig för mig att hantera.. vilket jag även tog upp. Man får
vara skeptisk och reserverad men det funkar inte att åka till ett annat land om man inte
visar folket respekt, speciellt ett folk som tar emot dig med öppna armar och så mycket
kärlek att det nästan gör ont i hjärtat. Sedan åkte vi iallafall vidare för att kolla in den
riktiga marknaden innan vi på tok för snabbt hunnit gå vilse bland bakgator och till
slut fick ta en tuktuk därifrån. Innan dagen tog slut gav vi oss sedan ut för middag samt
intag av den godaste lassie jag någonsin druckit innan det var dags för lite välbehövd vila.
       
             
       
Dagen efter väntade vår nya chaufför Shailendra glatt utanför, redo att guida oss runt.
Första stopp blev en juice-shop där vi drack varsin uppfriskande färskpressade juice
innan vi fortsatte till City Palace, en bortglömt plats bland guideböcker och top
10-listor över platser att besöka här men något som vår chaufför verkligen
rekommenderade. Jana passade även på att göra en hennatatuering
utanför innan vi gick in. Platsen var vacker och fridfull, långt bort
från stadens oväsen där aporna kunde retas med dom hemlösa hundarna
i fred och hade en majestätisk mur längst bergsväggen som reste sig i bakgrunden.
       
           
       
       
Inte långt från stan finner man sedan sjön Man Sagar som är känd för sitt vattenpalats Jal Mahal.
Där stannade vi till några få minuter innan det bar vidare mot Amber Fort och staden Amber
             
       
              
       
Under färden hade Shailendra nämnt att han kände till en guru i närheten och frågade om vi vore
intresserade av att träffa honom, och det var vi såklart. Själva sittningen var gratis men om man
ville kunde man välja att köpa ett smycke eller dyl i butiken för att visa sin uppskattning
berättade han innan vi gick in. Det var en av dom märkligaste upplevelser jag haft.
Jag insåg inte först att mannen bakom disken i själva verket var gurun förrän
han efter några minuters småprat sa åt oss att följa med in på hans rum och
stängde dörren. Det var ett litet rum och rymde med knappa marginaler 3 stolar
och den lilla smyckesdisken som användes som bord. Sen började han prata och allt
han sa kändes som en käftsmäll, han visste allt! Saker jag inte yppat med ord men
bubblade inuti, komplikationerna och stressen bakom det som förde mig till Indien
(vilket jag än idag inte ens orkat berätta för många av mina vänner), relationen till både
familjemedlemmar och mental status på andra runtomkring mig osv. utan att gå in
mer på detaljer. Det var inte mitt första möte med andliga vägledare men hela
situationen och allt som sas var otroligt omtumlande för både mig och Jana. Utan
förvarning drog han även upp en traumatisk upplevelse i hennes förflutna och hon blev
väldigt känslosam. Det förde oss dock närmre varandra efter det då vi kände att vi kunde
öppna upp oss och dela upplevelser och bakgrund på ett djupare plan. Tyvärr så avslutades
hela sessionen med att han blev väldigt pushig gällande att vi skulle köpa kristaller av honom
(för priset av en Indisk månadslön ungefär). Vibbarna blev genast obehagliga då han hetsade
istället för att ge någon betänketid vilket slutade med att vi sa att vi skulle komma tillbaks
om 2h när smyckena var klara för att ta oss ur situationen och lämnade sedan butiken
med en konstig känsla i kroppen för att inte återvända igen. Inom några minuter
hade jag fått en otrolig migrän och tårarna letade sig ut självmant av smärta.
Chauffören erbjöd sig att ge mig huvudmassage men jag klarade inte ens av
tanken på beröring och tog istället tacksamt emot dom smärtstillande pillren han
hade i rickshawn. Efter en liten stund hade vi anlänt till nästa destination: Monkey Temple.
       
Platsen var så levande och vibrerande att jag undrade hur mycket mer jag kunde ta in på en dag.
Jag köpte med mig en extra flaska vatten i en av dom små butikerna vid foten av berget, sa
nej tack till den kille som påstod att vi inte skulle vara säkra utan att han följde med som
guide för att skydda oss från alla apor och så började vi gå uppför kullerstenarna längst
serpentinvägen som skulle ta oss till toppen. Vi möttes av bekymmerslösa kor ute på
promenad, solande getter, grisar, hundar och hundratals apor som alla levde i någon
slags symbios på berget tillsammans. Några killar hade köpt med sig en säck full med
bananer till apornas glädje och allt var bara precis så enkelt och självklart som det kan bli. 
       
            
       
Till slut nådde vi templet där det bjöds på en fantastisk utsikt över den myllrande staden. Jana
hamnade i lokalbornas klor ganska snabbt vilka körde det berömda
armbands-tricket medan jag gick iväg för att reflektera över livet en stund i min ensamhet.
       
            
       
            
       
Efter det åkte vi förbi templet Hawa Mahal snabbt och fortsatte sedan mot Central park
där landets största flagga finns bland annat, 63m upp i luften och med sina 8.5x22m är
den svår att missa. Fast jag var egentligen bara där för att kolla in statyerna brevid..
På vägen ut sedan krockade vi med en stor demonstration som dragits ihop till
minne av en den unga kvinna som blivit mördad dagen innan av en svartsjuk beundrare.
       
             
Så gick solen ner över det lika kvava Jaipur jag vaknat upp till och det var dags att åka hem
och försöka få några timmars sömn för att orka med ännu en dag i detta hektiska land.
3 dagar in är var det redan överväldigande att försöka smälta alla intryck och än svårare att
begripa att jag inte levt ett helt liv här parallellt med mitt egna, för det var precis så det kändes.
       

Liknande inlägg