Det tog ungefär 2 timmar att ta oss till Anjuna. Jag hade bokat boende online strax innan
vi for men det var inte alls vad vi förväntat oss väl på plats så vi skippade snabbt den idén
och följde resten av gruppen till "Prison" istället. Efter det gick vi för att utforska området.
Vi bodde långt ifrån allt men kunde gå till stranden på en halvtimma så det blev första stopp.
       
Platsen är inte direkt första val om man letar efter vackra, vita, stränder utan snarare om man
gillar att ha stranden som festlokal. Under högsäsong kan man räkna med horder av turister
som trängs på alla trance-strandpartyn här som platsen är känd för, men det var inte riktigt
läget än i mitten av oktober. Det var väldigt lugnt och vi såg nästan inga andra turister än
vår grupp där vi bodde, så när vi så såg affichen för ett uppkommande evenemang
bestämde oss för att gå. Jag och Aicha hade tidigare bekantat oss med 2 locals,
Krish & Srikar, som spenderade mycket tid på vårt hostel medan dom förberedde
öppningen av sitt eget ("Los Abrigo") mitt emot, och vi hade turen att ha dom som
både sällskap och chaufförer under kvällen vilket var en rolig blandning av strandbarer,
lokala hak, flådiga dansgolv och en natt fylld av intressanta samtal som aldrig ville ta slut.
       
                                   
När Krish sedan åkte iväg till Mumbai några dagar fick vi låna hans vespa och flyttade
tillsammans med flera från gruppen till ett livligare område vid Vagator Beach. Där
blev vi varmt välkomnade av Ravi som nyligen öppnat sitt hostel "Dreams" och vi
trivdes väldigt bra där. Vi tillbringade kvällen på verandan tillsammans och tanken var
att resten av killarna som var kvar på andra hostlet skulle göra sällskap också men dom
lyckades åka vilse samt crasha med ena vespan så vi hade redan somnat när dom väl dök upp.
              
                               
Efter ett yoga/meditations-pass morgonen efter gick vi ner till stranden tillsammans med 2
av killarna i gruppen men det tog inte lång tid innan vi kände oss tvungna att gå därifrån.
Då det var lågsäsong och inte mycket mer än ett fåtal turister på plats gick vi en bra bit
bort för att få vara ifred men det tog inte mer än några minuter innan det började krylla
av lokala män/killar på stranden som gick fram & tillbaks och tog kort på oss i smyg.
Sedan dök en medelålders väldigt obehaglig man upp som vrålstirrande cirkulerade
runtom oss med gylfen halvt öppen. Jag blängde tillbaks rakt i ögonen på honom
i vad som kändes som en evighet och förberedde nävarna med sand vid ett
eventuellt närmande innan han sakta började röra sig bortåt igen. Kort
därefter började en annan turist en bit bort skrika och det visar sig att den
obehagliga mannen tagit fram sitt kön och försökt antasta henne. Vi alla är nu ordentligt
illa till mods och lämnar stranden. Jag skulle avråda andra besökare av platsen att vistas här.
              
              
En betydligt mer avslappnad och mentalt stärkande upplevelse var att prova en Ayurvedisk
Shirodhara-behandling med varm olja rinnandes över pannan som lämnade ett inre lugn
efter sig. Det var också en av dom sista sakerna jag gjorde innan det var dags att
kramas hejdå, lämna tillbaks scootern och möta upp mitt nya resesällskap David
"Prison" för att påbörja bussresan mot Mumbai där vi bägge hade flyg som väntade.
       
Det tog en dag extra att komma ner till Palolem efter att jag lyckats missa flyget dagen innan pga
extrem trafik. Jag glömde för en stund att jag befann mig i Indien och trodde inte det skulle ta 2
timmar att färdas de 23km till flygplatsen. Efter att ha försökt hitta ett wifi för att boka ny biljett då
flygplatsen inte släpper in dig utan en, och på kuppen blivit blåst på mina sista pengar, hade jag turen
att bli upplockad av en vänlig chaufför som skjutsade tillbaks mig till centrala Varanasi där hans vän
lät mig bo en natt gratis på sitt hotell "Marilyn GH" innan jag kunde flyga vidare till Goa. Jag landade
ungefär 1h innan solnedgång och bestämde mig för att skippa idén att försöka ta mig ner via buss och
lyckades istället få en bra deal med en taxichaufför och hans bror som körde mig dom resterande 2
timmarna ner till Palolem samt såg till att jag hittade ett ställe att bo på innan dom åkte vidare. Att
resa som ensam kvinna i Indien kändes ofta som en fördel, alla är extremt måna om att du ska
komma fram säkert till din destination och går verkligen ur sin väg för att hjälpa på alla sätt. 
              
              
       
Jag tillbringade de närmsta nätterna i en liten bungalow på stranden tillsammans med min nya
vän och granne Ray, en äldre engelskman som är svag för rödvin, skrattar mycket och har
världen som spelfält. Han hade varit här många gånger och letade tillsammans med sin
Indiske partner efter en plats i närheten att öppna en restaurang på, något som kort
därefter blev verklighet. Han visade mig runt i området, gav bra tips på platser för mig
värda att utforska på egen hand och ledde morgonyoga-pass i sanden. Vi åt på fler bra
restauranger, puttrade runt på våra vespor, läste, chillade med komedier på tvn, besökte
grannbyn, hade en bloody marry utekväll, många givande diskussioner och skrattade mycket. 
              
       
              
              
Rummet jag bodde i var dock väldigt fuktigt och sängen hård för priset jag betalade, så
jag beslöt mig för att flytta till ett hostel 5 minuters körning från centrum istället.
              
       
När jag lämnade av min väska var det en tjej i mitt rum som precis insett att hon
glömt sina dyra glasögon när hon handlat kläder och nu var tvungen att gå hela vägen
tillbaks för att se om dom fanns kvar. Jag erbjöd henne att låna min vespa istället men hon
visste inte hur man körde så jag skjutsade henne dit. Aisha var en Svensk-Amerikansk
budtender från Colorado som precis spenderat 30 dagar på ett yoga-retreat några h
bort. Inom kort hade jag lärt henne hur man kör och hon i sin tur hade yoga och
meditationspass med mig. Vi spenderade närmare en vecka tillsammans och en
av höjdpunkterna var helt klart när vi hittade en öde strand att spendera dagen på.
              
       
Palolem var väldigt lugnt och jag funderade på att stanna där sista tiden innan det var
dags att åka hem, men det fanns inte så mycket att göra och snart hade vi bokat in oss på en
shuttle till Anjuna Beach med flera andra från hostlet istället så vi packade ihop och åkte vidare.
       

"1 dag i Varanasi och jag vet inte om livet någonsin kommer bli sig likt igen"
hittar jag som första anteckning efter min tid här. Hinduernas mest
heliga plats. Aldrig har jag satt fot på en plats ens i närheten lika
världsomvälvande som denna och jag ska göra mitt bästa för att förklara varför..
       
Efter en natt på tåget släppte rickshawn av mig en kort promenad från de centrala
delarna runt Dasashwamedh Ghat (Ghat = en plats med trappsteg som leder ner
till vattnet), en gata som myllrade av liv. Dasashwamedh Ghat är hjärtat av all
rörelse och en av de äldsta och heligaste av alla ghats, här hålls den
populära ceremonin "Ganga aarti" varje kväll (som avslutas med att man
tänder tusentals ljus som sedan flyter längst floden) för att visa vördnad för
Shiva & Ganges vilket lockar ett konstant flöde av pilgrimer, präster, turister,
försäljare och tiggare. Här finns också en marknad och platsen är alltid i rörelse.
              
                                   
              
       
              
Att lyckas hitta mitt boende "Somit paying guesthouse" måste ha varit ren tur för 
bakgatorna är så trånga och förvirrande att man knappt kan mötas 2 personer 
ibland då du utöver människor och en och annan vespa trängs med kor ätandes 
plastpåsar (eller vadhelst som finns tillgängligt), hemlösa hundar, getter, försäljare, 
restauranger, högar av sopor samt avföring om utrymmet samtidigt som du har tröja & 
långbyxor för att respektera lokalbefolkningen fast varenda por i kroppen svettas. Ändå är 
det så charmigt och levande att det inte går annat än att bli förälskad i labyrinten av bakgator.
              
              
Ägaren Somit hade förutom guesthouset öppnat en liten skola på bottenvåningen där han
undervisade gatubarn som inte hade råd eller möjlighet att gå i den riktiga skolan. Han var 
djupt involverad i att försöka ge dom en framtid då han själv kommit från knapra förhållanden 
och här lärde sig barnen att räkna, läsa och prata engelska bland annat. Somit hade guidad 
yoga/meditation med mig flera gånger och alla aktiviteter han arrangerade innefattade 
frivilliga donationer som gick direkt till att driva skolan så fler kunde få undervisning.
              
Vad som gör denna plats så speciell är sättet som liv och död vävs in som en naturlig 
del av vardagen. Den heliga floden Ganges rinner igenom här och nästan allt verkar kretsa 
runt just den. Floden sägs ha helande egenskaper och varje morgon ser man folk tvaga sig 
här som en ritual. Att den är så skitig & missfärgad att delfinerna flytt fältet för länge sen 
och en annan förmodligen skulle bli livshotande sjuk om man vågade sig på samma sak 
är något att ha i åtanke som besökare här. Allt hamnar nämligen i floden, den är som 
ett stort avlopp fyllt med allt från avföring & sopor till människokroppar då tex gravida, 
barn & de som bragts om livet inte får kremeras utan istället hamnar här.. Något jag fick 
erfara vid en båttur i gryningen med Somits yngre solståle till bror China då en babyrumpa 
plötsligt guppade förbi oss där vi sakta flöt fram för att bevittna hinduernas morgonaktiviteter..
       
              
       
Vid mitt första besök vid Manikarnika Ghat ("The Burning Ghat", det är här majoriteten av alla 
kroppar kremeras då den hinduiska mytologin säger att den som bränns här får en omedelbar 
frigörelse från cykeln av återfödelse och kan lämna livet övertygade om att platsen hjälper 
dom att uppnå det så kallade "moksha") hade jag turen att träffa Sanjay som blev min
trogne vän under dom 5 dagar jag tillbringade här. Han var ursprungligen från Kerala 
men kunde inte tänka sig att bo någon annanstans än i Varanasi. Sanjay berättade 
att han brukar gå hit när han är ledsen och att platsen får honom att må bra igen. 
Bägge hans föräldrar har kremerats och blivit en del av kretsloppet här och döden 
påminner honom om hur tacksam han är för livet. Här spenderade vi timmar åt gången 
pratandes om livet tills ögonen sved så mycket från all rök att vi var tvungna att gå vidare.
       
              
27 kroppar åt gången kan brännas här och det pågår dygnet runt. Innan kremeringen doppas 
den inlindade kroppen först ner i floden för att renas och sedan läggs den på platsen som 
förberetts. Det kostar olika mycket beroende på vilken kvalitet av trä man har råd att köpa 
och sedan tar det ett par timmar innan allt är över. Endast manliga familjemedlemmar får 
deltaga under kremeringen efter att en kvinna i oumbärlig sorg en gång kastat sig in i 
lågorna och tagit sitt eget liv. Här finns även en evighetens eld som brunnit i flera hundra år.
       
Sanjay lärde mig mycket om platsen, historien och livet där och utan honom hade jag gått 
miste om massor! Han visade mig vackra platser och tempel som inte stog med i någon 
guidebok, ledde mig högst upp på taken som gav milslång utsikt över området och 
ordnade bästa platser att se "Ganga aarti". Vi sprang runt i natten, besökte en äldre 
herre i sitt hem under en av kullerstensgatorna som dedikerat sitt liv åt aromaterapi 
och hade en otrolig samling av dofter & örter jag aldrig kommit i kontakt med förut, åt 
gudomlig thali, rökte sativa med den helige mannen som alltid satt och mediterade nere 
vid sjön, drack stans bästa lassis och mer chai-te i små lerfat än man borde ur hälsosynpunkt.
              
       
              
       
                                   
       
Men vad jag kommer ihåg mest är när han visade mig platser man som turist inte 
bör vistas på.. något jag aldrig kommer glömma är kvällarna när han tog med mig 
högst upp i tornet ovanför Manikarnika Ghat. För att komma dit var vi tvungna 
att passera vad som kändes taget ur en första scen från en skräckfilm.. brinnande 
eldar, tjock rök, berg av träkvistar, iakttagande ögon och vad som kändes som ett 
evigt mörker upp för dom slingrande trapporna i tornet samtidigt som vi försökte 
urskilja att det inte satt någon och lurpassade i byggnaden. Jag vet än idag inte 
exakt vad för fara han pratade om men han fick mig flera gånger att svära på 
att jag aldrig skulle gå dit på egen hand. Väl uppe klättrade vi förbi räcket och 
satte oss längst ut på den lilla platån med fötterna dinglandes fritt över all aktivitet 
nedanför, hög på liv, och blickade ut över Ganges stilla vatten. Där hettan från dom 
sprakande eldarna nådde med hjälp en av lätt vind, en kropp rullades av en båt 100m ut 
för att för evigt vila på botten av floden & röken från brända kroppar fick mina ögon att svida.
              
Varanasi var som att uppleva en blandning av "Slumdog millionaire" och disneys "Aladdin", som 
om flygande mattor existerar och det här inte var mer än en fantasi samtidigt som det kändes 
som jag levt ett helt liv här parallellt med mitt eget. Så surrealistiskt hur det kan vibrera av liv 
samtidigt som döden finns överallt. Röken, lukten, eldarna. För honom var det vardag att se 
ansikten smälta bort och ingen big deal när glödande fötter lösgjorde sig själv från resten 
av kroppen när en av arbetarna med en rörelse försökte putta in den i elden igen. För en 
annan var det tidvis överväldigande och när jag kände att "ja, det här är så mycket jag 
klarar att ta in på en dag" escorterade han mig hela vägen hem igen genom dom smala 
gränderna i mörkret. Vissa nätter kändes det som att alla nya intryck fullkomligt slukade mig hel.
       
Jag har fortfarande inte lyckats smälta allt jag upplevde i Varanasi men jag tänker på platsen 
varenda dag och vet att, men inte exakt hur, det egentligen förändrade mig på djupet. Magiskt!
       
              
       

Liknande inlägg