Vi passerade gränsen tidigt på morgonen den 8 november.
Som på alla andra ställen behöver man inte leta efter någonting
då alla kommer fram till dig ändå i hopp om att tjäna några kronor
på att växla pengar, sälja vatten eller fylla sin buss till destinationen
du förmodligen vill till iallafall. Just den här morgonen följde vi med en
ihärdig kille som ville att vi skulle åka hans minibuss till närmsta by där
bussen till San Pedro Sula - världens farligaste stad, avgick ifrån. Men
när vi efter lite avvägande insåg att vi skulle få sitta och vänta i en
evighet på att han skulle lyckas fylla upp den innan vi kunde åka
sa jag att vi ändrat oss och skulle åka taxi istället, då blev han
rasande & skrek "puta" (hora) efter mig. Var en mikrosekund
Ifrån att dra en liknande kommentar om killens mamma (deras
mammor är ju typ heliga här) men så insåg jag att det vore ytterst
osmart. Honduras är ett väldigt farligt land, att riskera några obehagliga
påföljder var inte värt det så jag bet ihop min ilska och hoppade in i taxin
Istället. Vi blev avsläppta framför bussen som skulle ta oss ca 6 timmar
norrut och efter, inte dom fem minuter som dom sa, 1h började vi rulla.
Jag som sover mer än jag är vaken drömde mig förbi långa sträckor men
varenda gång jag fick upp ögonen slogs jag av hur vackert landet är. Grönt,
bergigt, inbjudande. Passerade otaliga små byar där nakna barn sprang
omkring och lekte bland gatuhundar, matskjul och brinnande sopor
omgivna av de orörda bergsvyerna. I skymningen svängde vi in på
busstationen i San Pedro Sula. Vi ville egentligen inte vara där, mord-
statistiken talade om det för oss, så när vi några sekunder senare blev
erbjudna att komma med sista bussen till La Ceiba tog vi det omgående.
Nästan 4h tog det att komma fram, var nervös och nojig hela vägen då man
inte bör färdas på vägarna kvällstid men allt gick bra och en taxitur senare
kunde vi checka in på ett vandrarhem och äntligen få lite att äta efter ca
15 timmars resande genom landet. Morgonen efter väntade en ynka
timma på färja dom sista 33km till vår slutdestination, Utila.
1 kommentarer
syster-yster
23 Nov 2014 20:41
vart bor dom stabila människorna undrar jag? orden mordstatistik och världens farligaste klingar inte jätteskönt i mina öron. var rädda om er! <3 ps: jag å Rerre vill dricka glögg såå blir hemlängtan för stor kan vi kanske göra en repris på Queen-medley till 7 på morgonen, betydligt mer safe och roligt i min värld iaf! ;) å utan barfota-promenader hem, helt fel årstid för det!
Kommentera