Anejlica

      
Labuan Bajo, Flores. Överallt tycktes vi ha fått tipset att åka dit & då vi insåg
att det även råkade vara utgångspunkten för att ta sig till Komodo Island tvekade
vi inte en sekund. Nedflygningen vittnade om gröna kullar och otroliga vyer. Men
det var så mycket mer. Såhär i efterhand önskar jag att vi tillbringat mer tid där.
Första kvällen var allt annat än rolig. Efter vi checkat in i den lilla fiskarbyn oss
och besökt dykshopen "Uber Scuba" hyrde vi en vespa och åkte till turistsjukhuset
för att kolla upp tryckkänsligheten & den intensiva huvudvärken jag hade dragits med
i fyra dagar vilken gjorde att jag inte kunde dyka, men det visade sig vara ett stort
slöseri med både tid och pengar. Läkaren tog blodtrycket och skrev därefter ut
4 olika mediciner inkl antibiotika som hon tyckte jag skulle äta. Jag bara
skakade på huvudet, betalade för besöket och åkte hem igen. Första
natten bodde vi i en bungalow med myggnät och fläkt på "Gardena Hotel",
ett vackert placerat ställe med utsikt över hamnen, mitt i centrum. Dessvärre
slutade fläkten fungera redan vid midnatt så kvar blev den klibbiga hettan i en
trång säng under ett trasigt insektsnät som jag bad skulle vara tillräckligt för
att hålla malariamyggen ute. Mörkret kändes oändligt & vi bägge längtade
hem den natten. Efter frukosten checkade vi ut, när jag gick in för att
hämta väskan började fläkten fungera igen.. Lämnade av grejerna
på "L Bajo Hotel", där vi uppgraderat oss till ett rum med AC och
riktiga väggar, och åkte sen snabbt vidare för att hitta en strand.
Vi puttrade fram längst en asfaltsväg som snart övergick till att
bli en lerig serpentinväg. Den slingrade sig upp och ner jämte
gröna kullar som mjukt sluttade ner till havet från bägge håll tills
det blev allt svårare att ta sig fram och vägen tvingade oss att vända om.
Men den ledde slutligen till en liten dykshop/resort inte långt ifrån en liten ö.
Perfekt för ett litet snorkeläventyr tänkte vi och skuttade på snabba fötter ut på

den heta bryggan. Det var lite läskigt att först simma ut till ön när jag inte längre
såg botten men på grundare vatten sen fanns massa fisk & fina koraller. Passade
även på att njuta av solen och plocka upp plast och skräp från botten innan mörka
mullrande moln kom in från ingenstans & vi fick skynda oss tillbaks genom än mörkare
vatten över ett litet skeppsvrak för att inte bli fast där ute. Har aldrig simmat så fort.
       En dag satte vi oss på vespan för en flera timmar lång körning upp för ett berg
där man hade utsikt över hela delen av vår sida på ön. Och vilken utsikt det var.
       Ska finnas ett populärt vattenfall i närheten också men vi missade det tyvärr.
Istället fick vi nys om ett numera stängt hotell på stranden som fortfarande
driver restaurang och bar under namnet "Atlantis Beach Club" och låter
dig använda poolen om du beställer något att äta. Vi verkade vara dom
enda som visste om den dealen & njöt av att ha stället för att själva.
På kvällarna åkte vi ibland upp till "Paradise Bar" för att kolla på
solnedgången, spela biljard och dricka några kalla öl. Brando
fick äran att spela med bandet en kväll och var lycklig som
få över att vara omgiven av talangfulla musiker på scen.
Var meningen att en av rastakillarna som jobbade där
skulle hjälpa honom med sina dreads också men
dagen det skulle bli av hade killen råkat somna på räcket
som vette ut mot havsutsikten och ramlat och slagit sig rejält på
stenarna nedanför så han var invirad i bandage & blåmärken istället.
      
I övrigt var det väldigt lugnt i det lilla samhället & förutom fiskmarknaden,
några matbutiker, klädaffärer, dykskolor, restauranger och hotell i varierande
standard var byns välkomnande arak-alkoholister det enda som livade upp gatorna.