Ibland ska man ju ha lite tur också.. jag fick en ny contractor förra veckan och jobbar nu
för focus labour solutions, det ska tydligen vara en av dom bästa i hela Blenheim och jag
kan inte annat än hålla med. Ägarna, Craig som är kiwi och Barbra från Danmark, är hur
schyssta som helst och ger oss 2 betalda raster varje dag samt en halvtimmas lunch (till
skillnad från alla andra som knappt tillåter en rast) plus att dom betalar 14,30 dollar i h
fast dom egentligen bara behöver ge oss 12,75. Ska aldrig mer jobba för Indier eller
Tjecker som bara försöker blåsa en hela tiden och behandlar en som boskap. För
tillfället är det fruit thinning som gäller och redan andra dan la Craig märke till
att jag jobbar både snabbt och bra (vill inte skryta men jag är faktiskt jävligt
bra på det) och jag ansvarar därför tillsammans med Maria, som är Dansk/Tysk,
för att thinna all frukt på andra sidan av träden samt kolla att dom andra gjort sitt
jobb riktigt. När vi gör vanlig thinning hinner jag en hel rad själv på samma tid som
en grupp på 4-5 personer gör en rad tillsammans så det är kul, både att känna att man
gör ett bra jobb samt att man får uppskattning för det. Lyckades även ordna jobb åt Robin
där så nu jobbar vi tillsammans igen vilket är skönt då vi inte kan få tag på varandra när
vi jobbar på olika ställen och man ibland är borta 13 timmar, då går man hemma och är
orolig att något har hänt vill jag lova! Och Craig gillar även honom varför vi var 2 av
dom fem utvalda (bland över 30st) som blev erbjudna jobb i helgen, det gillar vi.

Och det är väl i princip vad livet kommer att handla om de närmsta veckorna. För det enda
vi gör förutom att jobba är att läsa. Har hunnit med "Revolutionary road", "Vägen" och
"Gökboet" denna vecka, varav den sista var riktigt bra, och nu väntar jag på att
Robin ska läsa ut Stephen Kings "Misery" så jag kan ta mig an den också.

Och detta borde väl ta hem priset som årets hittills tråkigaste inlägg!
Breakdown. De senaste 2 veckorna har vi tillbringat med Andreas i Cromwell. Vi har fått
lära känna the Rankin family bestående av Dick, Sharon & Emma, firat vår första kiwijul,
stigit in i ett nytt år samt haft vårt första bråk, ever!! Det pågick 1 v och var inte vackert
nånstans men SOM vi behövde det... ibland är det svårt att älska varandra när det enda
man vill är att springa åt andra hållet. Men vi är starkare än så lyckligtvis, tillsammans.


Jag har även hunnit bli 24år och undrar hur i hela världen jag ska hinna göra allt
det där jag vill innan jag fyller 30.. som om 30 är året då livet tar slut.
Känner mig gammal, men ändå för ung.

Annars hade vi planer på att stanna i Cromwell och jobba men det gick inte vägen och då
det är oroväckande lätt att få jobb i Blenheim åkte vi hit igen. Endast hunnit jobba 2 dar
än så länge men frustrationen är total.. det går nog inte att beskriva för nån som inte
varit med om det själv hur jävligt det är att jobba på wineyards. 7 veckor sa vi att vi
skulle va kvar här men jag vet inte ens om vi kommer klara 7 dagar och det är där
frustrationen kommer in för jobbar vi inte 7 veckor måste vi åka hem. Men att slita
livet ur mig 9 timmar om dan i 35 graders värme, utan raster, för slavlön, nä, jag
vet faktiskt inte om det är värt det. Robin & fem andra killar sa upp sig efter att
supervisorn sagt att vi inte får minimilön utan har kontrakt vilket innebär att vi
tjänar ca 20kr i timmen, men enligt NZ lag måste dom ge oss minimilön så vi
bestämde oss för att fortsätta tills vi får första lönen och ta det därifrån. Själv
är jag den enda tjejen som jobbar med wirelifting då det är för tungt och dom
egentligen bara anställer killar men då vi endast gick med på att komma hit om
bägge fick jobb gjorde dom ett undantag. Och ja, det är sjukt tungt. Har redan åkt
på nackspärr vilket kommer göra morgondagen olidlig och har sån fruktansvärd värk
i överkroppen att jag knappt kan lyfta armarna men förhoppningsvis hamnar jag i en ny
grupp snart (det är nämligen jag och 20 svarta killar från nån ö i stilla havet som inte
verkar ha gjort annat än wirelifting i hela sitt liv.. starka, långa och snabba springer
dom runt i hettan hela dagarna och gör allt det där tunga jobbet med ett leende på
läpparna medan en annan får anstränga sig så man nästan svimmar bara för att
lyckas få upp vajrarna) eller får andra uppgifter. Så så ser livet ut för tillfället,
ett pris vi får betala för att kunna fortsätta vår resa några månader till.