Anejlica

Det är när magen förklarat krig som man inte vill vara fast på ett tåg där toaletten består av ett hål
i golvet där du skiter rätt ner på tågrälsen, och varken papper eller vatten att tvätta sig med finns att
tillgå. Ljuset var Rashid som hade bädden bredvid mig, en medelålders man på väg hem till familjen
från Jaipur där han jobbade. Vi dök djupt ner i allt från religion till relationer & verkade aldrig
få slut på saker att diskutera. Några veckor efter det fick jag ett brev från honom där han
förklarade att mötet med mig blev en vändpunkt i hans liv som öppnat ögonen på ett
sätt han aldrig kunnat föreställa sig och att han nu hade en helt ny tro och syn på
livet. Det var omtumlande information att lilla jag skulle ha påverkat någon så
samtidigt som han också gav mig nya insikter som jag kommer bära med mig för alltid.
       
Han var väldigt mån om min säkerhet så när det var dags för hans stopp tog han först 
med mig till vagnen bredvid (då vår var nästan tom på folk) där han lämnade mig med ett 
gift par så inget skulle hända med mig (it is India after all). Och även om det säkert gått bra
att fortsätta resan på egen hand kändes det tryggt att dela hytt med det gifta paret. Dom var 
bägge jättetrevliga, bjöd på lokala sötsaker och kvinnan var väldigt intresserad och ställde 
massa frågor, med maken som tolk när engelskan inte räckte till. Jag i min tur bjöd
på saltlakrits hemifrån vilket alltid är en kul grej såna gånger. När vi kom fram till 
Khajuraho insisterade dom att jag skulle dela rickshaw med dem så jag kom fram 
ordentligt. Dom betalade till och med för kalaset vilket verkligen inte var nödvändigt.
       
Boendet "Zostel Khajuraho" och var det fräschaste jag bott i hittills. Här fick jag ett stort 
rum (som jag delade med 2 andra) med ac och egen toalett för ynka 35:- natten. Personalen 
var supertrevlig och jag fick sällskap under den sena middagen som intogs på taket.
Morgonen efter gick jag ut för att ta en titt på Kamasutra-templen som låg bara 
ett stenkast bort och mer eller mindre är enda anledningen till att man åker hit.
                           
       
        
       
       
Men efter nästan en timma gick det inte att vara ute längre då hettan tog överhanden så var bara
att lämna området och fly tillbaks till acn på rummet för att undvika värmeslag. Annars var det ett 
väldigt välkommet stopp att få lite grönska och slippa all stads-hets för en stund. Senare den kvällen 
hoppade jag på nattåget mot Varanasi och vad som skulle komma att bli en oförglömlig upplevelse.