Anejlica

Flygresan över gick smidigt. Jag hade bokat med Turkish Airlines och hade därför
en 8 timmars layover på flygplatsen i Istanbul, vilket var otroligt tråkigt visserligen.
Den lilla terminalens utbud består i princip av en kiosk som säljer dryck, pizzaslicer
och mackor samt ett wifi, men bara för dig som har ett turkiskt mobilnummer..
Men det glömdes snabbt bort när jag väl kom på planet. Den vegetariska
pastan som serverades va helt klart en av de smakrikare flygplansrätter
jag provat, servicen var hög, dom erbjöd så mycket bra filmer att jag
hade svårt att välja och det var minimalt med resenärer ombord så alla
som ville kunde njuta av en egen rad att sträcka ut sig på, så någon timmas
sömn blev det iallafall innan vi landade i New Delhi kl 04.35 följande morgon.
Jag hade i förväg ordnat så en taxichaufför från hostlet skulle vänta på mig efter
säkerhetskontrollen och det var verkligen skönt för en som i vanliga fall alltid
envisas med att ta sig fram på egen hand. Nu kunde jag istället bara luta
mig tillbaks och börja insupa alla nya intryck. Rutorna vevas ner innan
vi puttrar iväg. Vinden är så varm och klibbig att det känns som det
regnar, det är chockerande 29 grader ute fast klockan inte ens nått
gryning än och redan liv överallt. Matvagnar uppställda på rad i flera
korsningar, trafik i alla dess former och riktningar, tutor som ljuder högt
i örat. Vi passerar några cyklister med hagelgevär på ryggen, mattransporter,
rickshaws och lastbilar som zickzackar sig fram mellan vilande kor som om
de vore trafikkoner. Det doftar av rökelser, fukt, avgaser, kryddor & öken.
På radion skrålar höga hackiga toner av lokalt ursprung och jag kan se
vackra kvinnor med färgstarka saris dansa svävande till musiken. Det

är som att färdas bakåt i tiden, till en plats som egentligen inte finns
men magiskt lockar in en. Chauffören berättar stolt om sin familj
& ser ut att ha varit så glad genom livet att hela ansiktet är format
som en leende grimasch. Jag gillar det. Vi passerar presidentpalatset
och barn och vuxna som sover på asfalten strax intill. Det är verkligen ett
skillnadernas land. Vi svänger av och hamnar på en betydligt mindre gata där
man snart ska börja förbereda för ännu en hetsig dag. Ställningar byggs, varor
lossas och hemlösa hundar springer omkring bland högar av sopor och
koskit. Till slut stannar taxin vid en smal gränd där mitt hostel ligger
beläget. Föraren ger mig i princip inget annat val än att dricksa för
körningen, vilket jag visserligen hade tänkt göra ändå, varpå han följer
med mig in i gränden där jag efter den obligatoriskt omständiga incheckningen
slänger mig på den hårda sängen på golvet & tar ett djupt andetag. Jag är framme.
Jag är för uppspelt för att kunna falla i någon djup sömn och går efter några timmar
upp på taket på grannbyggnaden där det serveras frukost. Tjejen som sov i
sängen brevid mig som jag hejade på som hastigast dyker också upp
efter några minuter och frågar om hon får sitta hos mig. Hon heter Jana
och är en osäker 18-årig tyska som för första gången åkt iväg själv utan riktigt
stöd från vänner och familj. Hon känner sig ensam och funderar redan på att åka
hem fast hon bara varit här ett dygn. Jag tycker hon är galen men samtidigt ganska
cool som valt Indien som första resmål då jag efter +40 länder och flera års dedikerat
resande runt jorden känner att det är en lagom utmaning för mig. Vi har liknande
tankar på vart vi är påväg de närmsta dagarna så bestämmer oss för att göra
sällskap och bokar därför några gemensamma tågbiljetter på resebyrån
på hostlet innan vi hoppar in i en rickshaw för att utforska Delhi tillsammans.
Tanken var egentligen att ta tunnelbanan till monumenten runt staden men
chaufförens övertalningsförmåga är stark och jag känner mest att vad jäkla
skönt att slippa leta själv när vi redan har någon som hittar så det blir så istället.
Det är visserligen nästan gratis att åka tunnelbana men killen vill ha 500rupees
vilket motsvarar typ 70:- (+ dricks såklart, det är underförstått), och vi är två 
stycken som delar på det. Det är verkligen inga pengar alls för oss men
något som kan hjälpa honom och hans familj, det är lite så man får tänka här.
Första stopp blir "The Lotus Temple". På vägen dit stannar vi vid en knökfull
matvagn och jag får min första genuina erfarenhet av Indisk streetfood. Det
är ett rivigt hopkok av potatis och grönsaker samt linsgryta, och munnen
brinner redan efter första tuggan men det är så gott att jag inte kan
sluta doppa ner det varma brödet för mer. Templet ligger på en vacker
plats omgivet av en gigantisk trädgård skött till perfektion. På grund av
antalet besökare finns ett system för hur många som får gå in åt gången
och allt sköts väldigt smidigt. Inne i templet måste man vara tyst för att
respektera alla som kommit för att meditera och det är förbjudet att
fotografera. Det är så vackert med den massiva takkupolen och
dom enorma fönstren. Stora gröna buskar och fåglarna som flyger
förbi utanför ger platsen en rofylld och väldigt speciell känsla. Jag planerar
att komma tillbaks när jag återvänder om några veckor om det finns tillräckligt med tid.
byggnader som vackert speglade varandra. Det var dock förbjudet att stanna där
och stängsel blockerade större delen av själva palatset tyvärr. Och därefter passerade vi
en galleria fylld med bland annat kashmir-sjalar, saris, överkast, kvalitetsmattor & väskor.
Sedan hade hela eftermiddagen passerat och allt jag kunde tänka på var att få köpa
med lite streetfood, lägga mig på mitt rum, försöka smälta första dagen och
sova ikapp det senaste dygnet. Landets huvudstad hade varit mycket
vackrare och delvis precis så smutsigt och hetsigt som jag förväntat mig.