Om alla 30-års kalas är lika bra som det jag var på igår så ändrar
jag min uppfattning om att åldras, det är kanske inte så farligt trots allt..




Tack för en toppenkväll, ibland blir det bara rätt.
Dom kalla nätterna, svala vindarna och gula löven på trädet utanför lägenheten
visar på att sommaren är slut, ÄNTLIGEN! Bara att tänka tillbaka på allt som hänt
de senaste månaderna gör det svårt att andas och jag vill bara gå vidare in i hösten
och framtiden invirad i en varm filt och hoppas att kylan utanför ger den nystart jag
behöver. För den enda känslan jag förmår för tillfället är samma som genomsyrar
låten jag har på repeat hela dagarna, det är bara den som når mig just nu..

Svacka kallas det. Eller återfall kanske? Fast jag vet inte om jag nånsin
tog mig därifrån från första början. Sorg har så många skepnader.