Anejlica

26 Dec

21:05

Corn Island

16 timmar tog det att ta sig från Utila, korsa gränsen till Nicaragua &
vidare till Leon där vi stannade 2 nätter för att hinna återhämta oss
lite. Lagom för att hinna aklimatisera sig till den tryckande värmen,
gå runt centrum, besöka stranden, ta del av deras firande av jungfru
maria samt äta största pastaportionerna ever på en italiensk restaurang.

Sedan var det dags att packa ihop för att åka till Managuas flygplats där vi

med lätthet tog oss igenom säkerhetskontrollen utan minsta anmärkning,

trots att min väska nu väger dubbelt så mycket som dom sju kilo jag
startade med & egentligen inte borde gå som handbagage längre.
Dessutom innehåller den alldeles för mycket förbjudna vätskor...

1.5 timma senare landade vi på Big Corn Island där vi tog en taxi till

hamnen, betalade 6$ var, & precis hann med sista båten till Little

Corn Island. Värsta båtturen ever! Det blåste kraftigt och då vi åkte

emot vågorna följde flera sekunder i luften innan man crashlandade i

havet igen. Vi var helt mörbultade efter den 20 minuters färden och

kunde knappt gå väl i land för musklerna var helt slut och bara

skakade av ansträngningen, lyckligtvis fanns en stark hand som

kunde dra mig upp ur båten för annars hade jag nog suttit där än!

Men vi kom fram och kände euforisk lycka där vi, efter att ha fått

ett rum på "The three brothers", satte oss ner på "Tranquilo",

beställde in öl och frossade i sjukt goda förrätter tills vi inte

orkade äta mer. Bruchettan där kan va nåt av det godaste

ever och det slank ner ett par såna under vistelsen. Fem

nätter spenderade vi på Little Corn, paradisön där det varken

finns trafik eller stress. Där man kan ligga i en hammock under

palmerna och lyssna på havet, ta en springtur längst öde strand-

remsor, äta kokosnötter, utforska djungeln, besöka olika stränder,

utmana lokalbefolkningen på biljard, frossa i kokosbröd, leka med

gatuhundarna, dricka världens kanske godaste piña colada på någon

av strandrestaurangerna eller vandra stigar man inte vet var dom leder.

Jag hängde en del med locals på dagarna och fick därför flera privata

rundturer. Något jag är väldigt tacksam för då jag fick se många

platser jag garanterat missat annars. Som utkikstornet där

man hade vyer över hela ön, vindsurfingstranden, gården

där dom stolt visade mig varje steg av hur dom tillverkade

den mest ljuvligt luktande kokosolja jag någonsin stött på,

jättespindelnätet vi krockade med off road i djungeln efter min

vän demonstrerat hur man lättast klättrar en palm, "landsbygden",

alla lokala barer och uteställen, undangömda bagerier och så vidare.

Jag gillade verkligen ön men kände att några dagar var enough. Hade
stora planer på att både snorkla samt dyka men cyklonsäsongen har
fortfarande ett fast grepp över den karibiska övärlden, dom flesta båtar

var inställda och vi hade förmodligen inte sett något ändå. På grund av

vädret ställde man även in alla båtar tillbaks till stora ön sista dagarna

så många missade sina flyg. När jag på lördag morgon så sprang rätt

in i en stor klunga turister som köade utanför "Tranquilo" & ryktet

om att en fiskebåt arrangerats som skulle bli den enda dom

kommande 4 dagarna nådde mig packade vi snabbt ihop,

fick tag på 5 av dom tillgängliga 100 biljetterna (ALLA på ön

ville med båten), checkade ut och satt redo nere i hamnen till

10.30 då båten skulle komma. Det visade sig bli en lång dag....

Allas blickar på ön var riktade mot havet, det var som om tiden

stod stilla. Folk slutade jobba, vissa stod med kikare och

spänningen gick att ta på. Där ute såg man meterhöga

vågor bråka i horisonten och mångas tankar var nog hos

dom ca 60 män vars fiskebåt sjönk två dagar innan.. vars

kroppar fortfarande flöt upp på olika platser och ett 15-tal ännu

fattades. Vid 16-tiden, efter att ha frossat i smör/vitlöksdränkt hummer

med Erika samt fördrivit tid ätandes brownie sundays på "Tranquilo",

anlände båten till mångas förvåning. Människor apploderade och av

klev likbleka, trötta och genomblöta turister som knappt gick att

prata med. Plötsligt började folk prata om hur det inte var värt att

riskera livet för att ta sig över och flera valde att vända om & checka

in i sina rum igen. Jag var redo att göra samma sak men när alla andra

klev på följde jag med ändå, trots att ännu mörkare moln närmade sig i hög fart.

Ska erkänna att jag var livrädd när vi lämnade hamnen och både grät och skakade
i hela kroppen där jag stod och kramade linorna längst bak i båten med
en svart sopsäck virad runt mig som jag fått av en kille på bryggan
när han klev av. Var övertygad om att vi skulle välta där ute och
det fanns varken flytvästar eller livbåtar ombord vilket bara

kändes så fel. Men det gick efter omständigheterna bra. Det

var psykiskt extremt krävande när vågorna kastade omkring oss

så mycket att jag tidvis stod i vatten upp till vaderna men vi hade

vinden i rätt riktning och den hjälpte oss över tillsammans med sol-

nedgången som visade sig från sin bästa sida. Kan nog inte beskriva

hur skönt det kändes att kliva i land och få känna sig säker igen.