Veckan i Xela blev inte alls som jag tänkt mig. Ljuspunkterna var Ari, min spanskalärare som
lärt mig massor trots att huvudet knappt fungerat, Reko som haft ett stabilt snickers-stach
& Henke som lät mig flytta in på sin 70cm-bädd när jag inte längre klarade att fullfölja
min homestay, och som tagit hand om mig när jag inte kunnat göra det själv. Tack!
Det började i måndags, efter första lektionen & ganska precis sedan jag kommit
hem till familjen jag skulle bo hos. Jag mådde dåligt redan innan och kände på
mig att det inte var en bra idé att flytta men inte visste väl jag att febern från
helvetet skulle bryta ut just den natten. Frossa, migränhuvudvärk, illamående,
blöta kläder & iskalla fötter. Äh, en lite värre förkylning tänkte jag & proppade
kroppen full av smärtstillande för att ens klara av att gå till skolan nästa morgon.
Ja, det var på tisdagen benen sa ifrån. Det var en ren plåga bara att ta sig ut sängen,
trapporna till nedervåningen & gatorna till skolan kändes som 1000 år. Då benen
fortfarande kliade av alla myggbett (och nya loppbett) jag fått började jag seriöst
fundera på malaria då varenda symptom stämde, men det ger väl med sig tänkte
jag och tillbringade ännu en dag i sängen. Men det gav inte med sig. Febern blev
bättre men hela kroppen värkte och knä och fotleder slutade nästan fungera helt.
Det var inte förrän jag, med gråten i halsen, natten till fredagen upptäckte ömma
bölder runt hela nacken, på halsen, i armhålorna samt i bakhuvudet och det
började kännas obehagligt att andas som jag för första gången blev seriöst
orolig för min hälsa och bestämde mig för att söka hjälp. Ari ställde upp som
tolk. Men doktorn, som visserligen snabbt kunde konstatera att både infektion
& inflammation av något slag bosatt sig i kroppen, skakade bara på huvudet
och förstod ingenting när resultatet av mina blodprover kom. Han hade
aldrig varit med om någon som var så uppenbart sjuk men vars blod
visade precis tvärtom vad dom bör under omständigheterna. Han
skrev ut 3 olika recept (varav jag endast hämtade ut antibiotikan)
och bad mig återkomma på måndagen för att kunna följa upp allting.
Gick dock inte tillbaks av nån anledning. Trots att jag visade mig reagera
klart allergiskt på antibiotikan, fick nässelutslag över hela kroppen och
låg och kliade mina svullna händer och fötter hela nätterna tills det
kändes som dom skulle brinna upp. Hade gått tillbaks till doktorn på
stört om det inte hade varit helg då men Guatemala är inte riktigt som
hemma där man kan knalla in på akuten om man har en sticka i fingret..
Gav oss ändå på att försöka fira lite halloween på fredagen men vi fick
avbryta och gå hem när klådan blev för stor. Och sen brast det. När
jag inte längre kunde klä på/av mig själv, fötterna knappt gick att
stödja sig på, knölarna i armhålan inte tillät mig att ha armarna
ihop, dom i nacken gjorde det svårt att ha huvudet på kudden och
jag till slut var tvungen att be om hjälp för att ens kunna ducha, då
ville jag fan inte mer. Så jag stod där i duchen och grät som en liten
flicka medan jag fick ryggen varsamt intvålad. Och sen lovade jag mig
själv att åka hem och söka vård på riktigt om inte det här blir bättre snart.
Och just det, kameran har helt oprovocerat från 1 dag till en annan bestämt
sig för att inte funka mer så nu har jag bara pappas gamla Nokiatelefon
som backup tills (om!) jag hittar en seriös Canonbutik för service. Det
var ju därför jag köpte en Canon, för att inte det här skulle kunna hända!
1 kommentarer
syster-yster
06 Nov 2014 12:12
men fyy :( <3 skriver när jag kommer hen, sitter i möte hela dagen. tänker på er! kramar i massor
Kommentera