Känns som evigheter sen, kanske för att vi spenderat största delen av tiden sen sist
på ett dussintals bussar på gropiga, eller rent utsagt katastrofala, vägar som långsamt
snirklat sig fram längst landets bergiga landskap. Vi började efter en natt i Rio Dulce.
Hoppade nämligen allt vad båtturer och karibiska kusten heter och for istället vidare till
El Rancho. Byns enda hotell kändes dock inte helt prisvärt och stans två gator hade vi
redan sett varför vi hoppade på nästa buss norrut. Vi klev av i ett mörkt Cobàn där vi
efter ett meningslöst letande efter (det nedlagda fick vi sedan veta) hostlet "Casa
Blanca" tog in på nåt alternativt ställe vars rum bestod av endast 3 sängar med
plastmadrasser, lakan & varsin filt, ett fönster som inte gick att stänga och en
lampa utan lampskärm. Ungefär som vanligt minus eluttag. 90q totalt. Eftersom
Rickard 98% av gångerna vägrar gå utomhus när det är mörkt och helst bara äter
hamburgare eller snickers gick jag & Henke iväg till en litet fik nära torget för att
köpa mat. Vi är helt ärligt skitkassa när det kommer till matintaget men två ggr om
dan brukar vi försöka åtminstone. Det är ju alltid nån buss som precis går eller annat
som kommer i vägen. Morgonen efter fortsatte vi dom resterande 2.5h till Lanquín.
Framme trodde vi som bara åkt hit för att simma i poolerna vid Semuc Champey,
men det skulle visa sig ta ytterligare 1 dag. Bussförbindelserna dit var nämligen i
snålaste laget och ungefär samtidigt som vi fick det bekräftat började regnet ösa
ner igen. Vi drog oss tillbaks på hotellet istället och inväntade morgondagen.
Ungefär 45 minuter tog det att ta sig sista milen. Vi stod upp tillsammans med
4st andra på ett litet bilflak och höll i oss för kung & fosterland. Vilken jävla väg
alltså! Stod bara och väntade på att vi skulle välta eller på att dom 2 pensionärerna
som var så utmattade att svetten blötte ner hela flaket och armarna skakade skulle
förlora greppet och ramla in i min nacke. Men det gick bra. Vi åt en snabb frukost
beståendes av bönor och ris. Rickard som i det längsta försöker vägra bönor (inte
helt lätt) köpte två mandariner istället som troligtvis var ansvariga för resans 1:a
magproblem, men det är en helt annan historia. Vi kom fram till poolerna innan
dom obligatoriska turistlassen anlände och var därför nästan helt själva på plats.
Väldigt fint beläget och det svalkade skönt men småfiskarna som var och bet/
nafsade på en överallt var lite obehagliga så jag klev upp ganska snabbt igen.
Istället gick vi vidare till utkiksplatsen som låg en bra bit upp på berget.
Därefter väntade vi närmare 3 långa timmar på vår buss som lovat att dyka
upp men såklart inte gjorde det. Vi körde nämligen förbi chauffören som tog
det lugnt i en liten by halvvägs tillbaks till Lanquín sen efter att jag gått till
ett hostel och bett om att dom skulle skjutsa oss. Orkade inte gå en mil.
Sa jag hostel förresten? För om jag inte minns fel marknadsfördes dom
som en ECO-resort. Jävligt eco att dumpa sopor utanför bergskanten isf, INTE.
Lyckades inte få några kort på deras sop-backe tyvärr för hade inte kunnat hålla
mig kvar på flaket med bara 1 hand men hela bergskanten var vit av plast och
skräp. Hundar sprang omkring och rotade efter mat och det var ingen tvekan
om att det här pågått en längre tid. Inte är det den enda bergssluttningen här
täckt av sopor heller. Jag blir inte förvånad längre, alla u-länder är likadana
men jag blir ändå lika upprörd varenda gång. Att det inte går att åka 2m utan
det ligger skräp utmed vägen eller kunna genomleva en busstur utan att folk
slänger ut saker från fönstret är ju bara så tragiskt. Det finns liksom inte
genetiskt inprogrammerat i min kropp. Här bara pissar man på naturen
utan att ens tänka efter. Men nu orkar jag inte skriva nåt mer om det.
Vi kom tillbaks till Lanquín och hann med sista bussen till Cobán
där vi fick lov att spendera ännu en natt. Morgonen efter fortsatte resan
mot Uspantán. Vägen dit ska inte bara va en av landets finaste, utan även
en av dom farligare pga det faktum att vägen rasar bort under regnperiod. En
timma in stannade därför bussen helt tvärt. Alla var tvugna att hoppa av. Vi blev
beordrade att skynda oss ut i regnet och springa några hundra meter längst vägen
som nu endast bestod av lera, stup till vänster och bergsvägg till höger där det hela
tiden ramlade stora stenblock. Önskade i det ögonblicket att jag haft en Go Pro för
det var ganska surrealistiskt. Om det var vackert har jag ingen aning om för dimman
låg så tät det här morgonen att man inte såg nånting. Efter ytterligare 2-3 bussbyten
kom vi iallafall fram till Chichicastenango & checkade in på ett hotell med utsikt
över kyrkogården strax innan mörkret la sig igen. Sen lunch & hett te på marknads-
stråket fick sedan avrunda dagen. Vi har nu kommit in i dom kallare delarna av
landet, där man sover med kläder och extra filtar på natten för att inte frysa.
Chichicastenango är känt för sina söndagsmarknader så det var ju passande
att det var söndag när vi vaknade. En stor fruktsallad för 5q fick gå som frukost.
Och sen var det att åter spendera halva dagen på buss. Men nu är vi äntligen här!
Quetzaltenango, aka Xela. Här blir vi kvar ett tag för imorrn flyttar jag nämligen
in hos en familj här för att förbättra mina språkkunskaper. Dom andra kommer
bo på skolan där jag ska plugga på förmiddagarna. Väldigt intressant ska det
bli. Är lite smånervös visserligen men det är väl som vanligt när det dyker
upp nåt nytt och man inte riktigt vet vad man ska ha för förväntningar.
Kommentera