Någon sömn var inte att tala om. Som alltid låg jag istället och kliade mig själv
och såg bedbugs ligga och lurpassa under madrassen. Inbillning eller inte är
det en vidrig efterleva som dök upp efter månaderna i SA. En psykolog som
jag bad om hjälp i frågan sa att det enda som hjälper är tid och miljöer där
jag inte kan bli utsatt för sånt. Kroppsminnet funkar tydligen så, med andra
ord kommer det va såhär minst ett par månader till. Usch! Några minuter efter
03.00 igår natt stod vi iallafall redo utanför hostlet tillsammans med några andra,
nattens hellregn hade övergått till dugg. Minibussen var inte föga förvånat sen, men
den kom iallafall. När vi kom fram till Tikal var det fortfarande kolsvart ute. Sög halvt
vaken i mig en kaffe innan jag tände pannlampan och började gå. Vi var en grupp
på 16 personer av varierande åldrar och nationaliteter som, från toppen av en
gammal mayapyramid, bestämt oss för att höra ljudet av en regnskog som
vaknar i tidig gryning just den här morgonen. Dvs skrikande apor och 100-tals
olika fåglar som med sina unika läten välkomnar den nya dagen i trädtopparna.
I Tikal blir lätena av alla djur under soluppgången näst högst i hela världen,
man använde därför inspelningar därifrån till bland annat "Jurassic Park"
för att göra filmen levande. Vi såg aldrig solen resa sig, regnmolnen var
för täta för att ens se konturerna av den. Men vi såg hur den enorma
ytan regnskog bredde ut sig mer och mer, blev grön istället för svart
och kunde urskilja flera pyramider som sträckte sig mot himlen innan
dimman drog över helt och begränsade sikten till endast ett tiotal meter.
Efter jag mycket snäll sagt till dom respektlösa, kedjerökande, konstant
pratande personerna i gruppen (som inte brydde sig om att vi befann
oss på en helig plats) att: "Excuse me, but could you guys please
show some respect and be quiet? We came here to listen to the
jungle, not to you guys talking......thank you!" (ok, jag var ganska
syrlig när jag sa det) så gick det faktiskt att njuta några minuter av
ögonblicket och tränga undan känslan att vilja putta dom över kanten.
Men lyckan var kortvarig, för gubben som mötte min blick med "vem
fan tror du att du är att säga till mig att vara tyst!" var ju tvungen att
bete sig som en efterbliven. Fattar inte hur det kommer sig att man
alltid hamnar bland såna? Han var tydligen inte där för att uppleva
ett unikt ögonblick utan för att förpesta alla andras. Så jävla onödigt..
Hon i sällskapet som inte orkade gå 100m utan vila vet jag heller inte
vad hon gjorde där. Hon gick inte upp i pyramiden, under vår "free
vad hon gjorde där. Hon gick inte upp i pyramiden, under vår "free
time" satt hon på en bänk & varje gång guiden pratade gick hon
iväg och ställde sig utom hörhåll. Kanske tog hon illa upp när han
efter 5:e gången vi väntat på henne och började få lite bråttom till sol-
uppgången sa att: "this is a sunrise tour, not a sunset tour!" när gnället
om att vi gick fort ökade. Egentligen gick vi så löjligt sakta att vi flera ggr
kom på oss själva med hamna framför guiden. Men alla har ju olika tempo.
Och eftersom vi var på tour följde en blöt, obligatorisk rundtur av området
bland övriga tempel/pyramider, stenar, träd och bostäder innan vi avslutade
med lunch tillsammans med 3 tjejer från Sidney och sedan åkte tillbaks till stan.
med lunch tillsammans med 3 tjejer från Sidney och sedan åkte tillbaks till stan.
Bra dag ändå. Och efter nästan två månaders solsken, vad gör väl en lördag i
duggregn? Att det första jag gjorde på resan var att glömma regnjackan i
New York har inte direkt gjort något, mer plats i väskan. Min billiga "The
North Face"-kopia från jack-gatan i Hanoi har visserligen tjänat mig bra, och
kommer sakna den, men tror det är hög tid för mig att köpa ett paraply istället.
1 kommentarer
henke
27 Oct 2014 21:58
men då var det väl tur du fick låna min jacka då.. :P
Kommentera