Det gick överraskande smidigt att ta sig in i Costa Rica. Någon påpekade att
jag kunde få problem eftersom mitt pass inte är i toppskick pga tidigare
vattenskada plus att man var tvungen att ha en utresebiljett. Vi
chansade, betalade dom 3$ i skatt och hade både ut och
inresestämplar inom 10 minuter. Sedan hoppade vi på
en buss till La Libertad för typ 2$. Framme i Libertad sa vi
hejdå till Kina som gjort sällskap över gränsen för att ta flyget
hem till Kanada. Känns lika overkligt varje gång folk åker hem för
det känns så himla långt bort. Kan liksom inte se mig där än fast jag
bara är dagar ifrån att nå Panama City och då rest genom hela central-
amerika vilket var mitt mål. Vi försökte hur som få tag i ett wifi på
nån av stans snabbmatsrestauranger då vi inte hade nån koll
på vart vi ville, men hela nätet låg nere så vi chansade & bokade lite
random två biljetter till Santa Cruz istället efter att kollat på Rekos googlekarta.
Istället för att leta boende innan solen gick ner gick vi runt och kollade i elektronik-
affärer och 10min senare hade jag köpt mitt liv tillbaka i form av denna skönhet!
Kan så ääääntligen säkerhetskopiera alla filer, kommunicera normalt, kolla upp
Kan så ääääntligen säkerhetskopiera alla filer, kommunicera normalt, kolla upp
saker & blogga igen!! Ja det är skönt att leva offline också men 2 månader
var mer än enough! Dagen efter tog vi bussen till Nicoya och vidare till
"Samara Beach". Turistsäsongen är i full gång så tog oss en stund
att hitta ett ställe att bo på tills ägaren av "El Dorado" erbjöd oss
att sova i en hammock/tältsäng i receptionen för 8$ var. Taget!
Sjukt överhettade gick vi sedan ner till stranden där jag slängde
mig i det inte-alls-särskilt-svalkande varma stilla havet. Sååå skönt!!
Nästa stopp blev San José, och endast för att vi inte kunde ta oss
Nästa stopp blev San José, och endast för att vi inte kunde ta oss
ända till den karibiska kusten i ett svep. En fem timmars buss-
tur genom berg, regnskog och bananodlingar tog oss istället
nästföljande dag först förbi stranden där Christopfer Columbus
steg i land den 18 september år 1502, och strax efter till den lilla
byn Puerto Viejo som andades rastafarivibbar och surfkultur. Där
hakade vi på vår nya kanadensiska (utan att överdriva: 95% av alla
som reser i CA just nu är kanadensare, australienare eller svenskar)
vän Mr Ryan till ett litet hotell gömt bland palmer och vegetation några
min från centrum. Där drog vi oss tillbaks medan regnet öste ner utanför.
Och guess what?? Sen lämnade vi Costa Rica! Landet som till en början
var anledningen att jag ens ville till centralamerika. Varför? Jo för att
landet till 90% verkar handla om att besöka vackra stränder, och
efter att redan ha besökt flera av världens vackraste stränder
på olika kontinenter är det liksom inte lika aktuellt längre,
Speciellt inte efter att vi tillbringat senaste 2 månaderna
uteslutet på öar eller stränder. Älskart men vill inte jagat.
Alla extremsporter som erbjuds går att göra för en bråkdel
av priset i både Panama, Nicaragua & Guatemala och det enda
jag faktiskt hade på att-göra-listan var att bestiga Cerro Chirripó.
Det visade sig dock innebära en två dagars hike för att nå toppen,
riktig vandringsutrustning så som kängor, jackor, kök osv. Jag har inte
ens ett par långbyxor.. Men nästa gång kommer jag förberedd, så kan jag
utforska lite nationalparker på samma gång. Istället fortsatte vi till Panama.
I Panama måste alla visa en giltig utresebiljett för att få komma in i landet.
Så Rickard, som faktiskt bokat en flygbiljett härifrån inom kort, visade
bara upp skärmdumpen på sin mobil och vips hade vi 2 stämplar!
Hade killen i disken faktiskt brytt sig om att kolla vad det stod,
att biljetten endast var i Rekos namn samt att utresan inte ens
var från Panama, så hade vi fått betala 60$ för bussbiljetter till San
José. Istället knatade vi över den gamla järnvägsbron och åkte vidare.
Kommentera